Om skrivrutiner: Lita inte på känslorna. De leder dig ofta fel

Jag är en vän av rutiner. Också när det gäller kreativitet. Skriva varje dag, hur jobbigt och motigt det än känns att sätta igång, och hur dåligt det än känns att det går.

En stötesten för många är att de tror att arbetet inte går framåt när det inte känns att det går framåt. De tror att stora framsteg ackompanjeras av lika stora känslor av framsteg. Men i själva verket är det när vi jobbar på no matter what som vi tillryggalägger de flesta milen på den resa ett skrivprojekt innebär.

Detta har jag lärt mig från situationer, där jag inte haft något annat val än att jobba på, eftersom det har funnits en deadline med i bilden. På något mirakulöst sätt har arbetet blivit färdigt, även om det sällan kändes att det egentligen hände något. Och när jag i efterhand tittar på stycken jag vet att jag skrev under stor vånda, sticker de inte ut som något speciellt. Men när jag skrev dem var jag helt övertygad om deras uselhet.

Under studietiden var jag till och med med om att en lärare specifikt lyfte upp ett sådant avsnitt från min essä som ”mycket bra”. Tänk om jag hade raderat avsnittet därför att jag bedömde det som dåligt i min egen känslovillervalla?

Jag hade aldrig fått uppleva berömmets sötma!

Den viktigaste lärdomen som jag vill dela med mig av är, att de stunder jag upplevde att jag var inspirerad aldrig hade räckt för att ro projektet i hamn. Vi förstår inte alltid själva när vi åstadkommer något ”bra” eller ”dåligt”. Vi ska därför inte lita alltför mycket på våra känslor, utan mer lära oss förlita oss på processen. Uthållighet och beslutsamhet leder dig dit du vill, förr eller senare.

You have to relax, write what you write. It sounds easy but it’s really, really hard. One of the things it took me longest to learn was to trust the writing process.

-Diane Setterfield

Läs mer:

Om stora idéer och hur det föds

Vill du vara skribent? Så skriv!

Ta inte text på så stort allvar. Så blir du av med skrivkramp

Sluta prokrastinera och börja producera

 

 

 

 

Ta inte text på så stort allvar. Så blir du av med skrivkramp

Know your literary tradition, savor it, steal from it, but when you sit down to write, forget about worshiping greatness and fetishizing masterpiezes.

-Allegra Goodman

När jag i tiderna skulle skriva min C-uppsats, hade jag ingen aning om hur man kommer igång. Redan då hade jag skriverfarenhet, men jag hade inga idéer. Blev placerad i handledningsgruppen ”som behöver mer stöd”. Gissa om det fick mig att känna mig patetisk. När jag hade kniven mot strupen, dök plötsligt tanken upp att skriva ner vad som helst, precis vad som helst, som dyker upp först. Nu. Jag skrev det, och det var det som min uppsats kom att handla om i slutändan. Men det tog ännu många år innan lärdomen från C-uppsatsen sjönk in hos mig. Jag studerade till magister, och jobbade som forskningsassistent och doktorand, hela tiden med skrivkramp och en evig oförmåga att få ner saker.

Svårigheter att komma igång med skrivande beror ofta på att vi kräver att det ska vara perfekt från början. Det är när vi tar text på för stort allvar som vi drabbas av skrivkramp. Var denna absurda respekt för tecken på ett papper (eller skärm) kommer ifrån har jag inte kommit underfund med. Men en tanke jag får om min egen bakgrund är att ingen berättar för oss att det får vara dåligt i början. Allra minst inom akademin. Vi är livrädda för kritik, att folk ska tycka att vi är dåliga skribenter, och vi vågar inte ens vara dåliga inför oss själva, när vi sitter ensamma med texten.  Vi skriver hellre ingenting alls, än skriver nånting dåligt.

En fördel med att vara skribent eller bildkonstnär, jämfört med till exempel sångare eller dansare, är att vi aldrig behöver prestera live. Men det är också en nackdel, därför att vi aldrig måste kasta oss ut och prestera i stunden. Vi lär oss inte improvisera om det skulle behövas, och vi tvingas heller inte nöja oss med det som inte blev perfekt.

Men bara för att vi skribenter inte måste, betyder det inte att vi inte kan öva oss i att prestera live, eller så nära det går att komma live i sammanhanget. Ett sätt att komma åt orimlig, onödig och tidsslösande skrivkramp är att skriva och publicera. Skriv och publicera något varje dag. Förr hade det inte varit möjligt, men nuförtiden är det, och det finns ingen ursäkt att inte publicera det du skriver. Och gör du det varje dag så hinner du inte fundera så mycket om det blev bra eller inte.

Jobbar du på så här så kommer du inte bara över din skrivkramp. Gör man något upprepade gånger så blir man dessutom BRA på det. Det är oundvikligt.

Saknar du idéer? Tre tips för att komma igång:

  • Öppna närmaste bok eller tidning och skriv om det första du ser där.
  • Skriv om hur svårt det är att skriva. Vad beror din skrivkramp på?
  • Vad skriver andra om? Sno idéer (men kopiera aldrig någons text!) och skriv om dem från ditt eget perspektiv.

 

Relaterat:

Vill du vara skribent? Så skriv!

Om stora idéer och hur de föds

Hur lätt det är att släcka en låga

 

 

 

 

 

 

Tre tecken på att vissa delar av din hjärna snart klappar ihop

Programmet Vetenskapens värld i SVT hade nyligen ett tema om hur våra hjärnor påverkas av för mycket information. Föga förvånande är det de delar av hjärnan som har hand om kognitiva funktioner, minne och koncentrationsförmåga som drabbas på olika sätt, främst så att de helt enkelt börjar fungera sämre. De måste få vila.

När vi arbetar hårt med kroppen är det av någon outgrundlig anledning lättare att inse var gränsen går, att känna när kroppen behöver återhämta sig. När jag sommarjobbade i växthus i min ungdom, ett tungt fysiskt jobb, minns jag hur skönt det var att bara sitta när jag kom hem på kvällarna. Och det gjorde jag. Jag for inte iväg och tränade för maraton, utan såg till att vila min trötta lekamen. Det kändes fullständigt självklart.

Varför är det då så mycket svårare att avgöra när huvudet måste vila? Vi har kanske inte lärt oss identifiera signalerna. Efter en arbetsdag framför skärmen kommer vi hem – och sätter oss framför skärmen. Att vi kanske har ont i huvudet reflekterar vi inte ens över, för det är vi så vana vid.

Jag är lyckligt lottad, för jag drabbades under studietiden av en ohygglig spänningshuvudvärk, som gjorde mig sängliggande i tre dagar. Bokstavligen, för jag kunde inte ens sitta upp. Det var första läxan jag fick vad det kan leda till om man överanstränger hjärnan. Så jag lärde mig att ta paus då jag kände att spänningshuvudvärken åter var i antågande.

Men när jag väl lärde mig undvika huvudvärken, som ju känns rent fysiskt och inte ger så många andra alternativ än vila, så surfade jag mig ännu under många år till mental trötthet. Den kröp på mer diskret, och jag kopplade inte ihop den med överbelastning av hjärnan. Under de här åren kom sociala medier och därmed ännu mer anledning att sitta online.

Mitt problem är att jag älskar information, jag läser mycket och är mycket ute på nätet. Nästan alla mina intressen handlar om information i någon form: Läsa, skriva, musik. Så om min hjärna ska få vila så måste jag aktivt planera in det.

Jag minns inte riktigt vad det var som fick mig att införa skärmtid för mig själv. Kanske mer medvetandegörande om fenomenet, kanske att jag undermedvetet såg mönster i mitt känsloliv, när jag mådde bra och inte. Nu när jag tänkt mer på saken, tror jag jag kan sätta fingret på några signaler att vara uppmärksam med:

  • Man blir mentalt uttömd. Det är en annorlunda trötthet än ”vanlig” trötthet. Man blir mentalt helt slut. Om du plötsligt börjar känna att ingenting känns roligt av det som du annars brukar njuta av att göra, försök vila upp huvudet och se om det sker någon känslomässig förändring.

En konstnär, som jag tyvärr glömt namnet på, sa i en intervju på TV att vi ”kväver våra känslor” genom att vi sitter för mycket uppkopplade. Det är helt sant! När man tvingar in mer och mer intryck, får känslorna, våra ”inre intryck”, ingen möjlighet att komma fram.

  • Man blir rastlös och ”speedad”. Orkar du inte läsa klart en text som är längre än 300 ord? Tycker du att det är svårt att finna ro att sitta och se en film på  cirka 1 timme 45 minuter, eller ens en TV-serie som räcker en timme ? Ja-svar här betyder koncentrationssvårigheter.

På nätet kan vi styra hur länge vi ägnar oss åt en grej, och den tiden tenderar bli kortare och kortare, eftersom det hela tiden dyker upp någon ny intressant länk att klicka på. Själv märkte jag till min stora sorg att jag inte alltid orkade höra klart låtar, om jag hängde på Youtube eller Spotify.

  • Orimligt hög grad av irritation på gnällande ungar och husdjur och äkta hälfter, som stör dig mitt i inläggsförfattandet eller bilduppladdningen. Det betyder att du prioriterar fel saker. Dina vänner kan vänta på din alltime-kickass-dropdeadgeorgeous-bild på Instagram, men din katt ska inte behöva vänta på sin mat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur Seinfeld lärde mig en viktig poäng om pasta

The more the mind must work to reach a conclusion that it eventually successfully reaches, the more positive, enjoyable, or stimulating the experience.

-Joseph Sugarman

Har du någon gång stannat upp och undrat varför du föredrar en TV-serie framför en annan? Eller varför du upplever en bok som bra och en annan som dålig?

Och om någon frågar Varför? kan det vara svårt att förklara och du säger: Vet inte, det bara är så.

Kanske är det så att texten eller serien stimulerade din hjärna på rätt sätt? Forskning visar, att ju fler av en viss uppsättning delar i vår hjärna som stimuleras när vi tar del av en kreativ produkt, desto positivare upplever vi den. Dessa delar är de som kontrollerar tänkande, intuition och känslor. Ju fler av dessa som är med och arbetar, desto mer stimulerade och underhållna känner vi oss.

Sugarman skriver följande:

”If you make your intentions too obvious, the prospect will feel either patronized or bored. Make the prospect think in order to come to a conclusion, and you create a very stimulating mental effect.”

Detta känns ganska tydligt på ett teoretiskt plan, men hur förverkligar jag det? Hur erbjuder jag min läsare utmaning på lämplig nivå? Konkretion, någon?

Poletten ramlade ner när jag tittade på ett avsnitt av Seinfeld. (Beklagar, men om man inte sett Seinfeld och känner dess karaktärer så kommer man inte att förstå följande exempel).

Kramer har byggt en liten staty av skruvpasta som föreställer Jerry. Jerry frågar: Why fusilli? Kramer svarar: Because you’re crooked! I’m making one for you too, George. From ravioli!

Scenen passerar utan att Kramer förklarar varför han ska göra Georges staty av just ravioli. Det tog någon sekund för mig att komma på svaret. Och samtidigt förstod jag också Sugarmans exempel lite bättre. Eftersom svaret inte skrivs på tittarens näsa, måste man tänka till lite extra, men svaret är ändå inte för svårt att komma fram till själv.

 

 

Om stora idéer och hur de föds

Ju mer jag tränar desto mer tur har jag.

-Ingemar Stenmark

If you write one story, it may be bad; if you write a hundred, you have the odds in your favor.

-Edgar Rice Burroughs

Alla har vi upplevt vad vi gärna betraktar som en lyckträff. Plötsligt blir vi erbjudna drömjobbet, eller träffar vårt livs kärlek.

Så visst existerar lyckträffar. Men räkna inte med dem. Lyckträffar har en tendens att hålla sig borta, när vi sitter och bara önskar så in i bomben att de ska inträffa.

”Lyckträffar” kan du hoppas på bara om du aktivt ser till att vara på ställen eller göra saker där sannolikheten för fullträff (ett bättre ord för fenomenet) ökar. Och då handlar det inte om lyckträffar, utan ihärdighet. Ingemar hade inte mer tur än någon annan av oss, men han låg i och tränade och gjorde det möjligt för turen att infinna sig, så att säga. Självklart hade han något av vad vi brukar kalla anlag också, men anlag i sig räcker ingenstans, man måste träna hårt ändå.

När jag för ett tag sedan ivrigt studerade fotograferingsguider, fick jag lära mig att naturfotografer kan ta upp till 1000 bilder, för att få en lyckad. Som barn kastade jag gärna pil, och jag kastade och kastade och kastade, och fick fler och fler tior (och massor av små hål i husväggen till min målarpappas stora harm). Jag planerade inte först hur pilen skulle flyga genom luften i den perfekta bågen för att träffa tian, utan jag kastade, kastade, kastade…

Detsamma gäller för skrivande. Regelbundet och flitigt skrivande ökar sannolikheten för att det där fulländade ska dyka upp. Men du måste vara på rätt plats då, nämligen vid tangentbordet. Tangentbordet (pennan) är nämligen kanalen som går mellan idé och dess förverkligande.

Om du inte gör något alls, är dina chanser till fullträff i praktiken lika med noll. Ju mer du ligger i, desto oftare håller du kanalen öppen för dina idéer att flöda, ut på bloggen, FB eller bokens sidor. För idéerna är ingenting så länge de ligger kvar inne i ditt huvud, eller som en kråka i en anteckningsbok.

Skriver du mycket och ofta, kommer det kanske att bli många hål i väggen. Men utan de där hålen blir det inga tior heller.

 

 

 

 

 

 

Vill du vara skribent? Så skriv!

People on the outside think there’s something magical about writing, that you go up in the attic at midnight and cast the bones and come down in the morning with a story, but it isn’t like that. You sit in back of the typewriter and you work, and that’s all there is to it.

Harlan Ellison

En vanlig fälla som folk som vill skriva ramlar i är att betrakta skrivandet som en konst. De går och väntar att den stora IDÉN ska infinna sig. Eller ännu värre, de går och väntar på att INSPIRATIONEN ska infinna sig.

För den som vill vara en produktiv skribent, lönar det sig emellertid att betrakta skrivandet som ett hantverk. Låt oss ta ett hantverk, säg, snickeri. Din uppgift är att tillverka en lite mer avancerad och dekorativ bänk. När du börjar, vet du inte hur du skall gå till väga. Kanske någon visar dig, men du lär dig inte förrän du snickrat ett antal bänkar själv. De första tar säkert lång tid att få ihop och blir fula som f-n, men för varje bänk du snickrar så blir det bättre. Och så småningom snickrar du ihop en bänk på nolltid utan att ens tänka på det särskilt mycket. Du bara gör det.

”Det där går inte att tillämpa på skrivande”, säger ni nu. Jo, det går det visst det. För att lära dig skriva, måste du skriva. Om du sitter och drömmer om att skriva, så skriver du inte, du drömmer om att skriva. Om allt du ska skriva när den där stora idén kommer. Om allt fantastiskt och enastående du ska skapa när du blir inspirerad.

Det du behöver är självdisciplin att skriva regelbundet, varje dag, vare sig du känner för det eller inte. Och du kommer att märka att det blir mer och mer automatiskt, precis som i exemplet med att snickra en bänk.

Saknar du idéer? Slå upp närmaste bok eller tidning, skriv om något du ser där. Publicera det du skriver nånstans, en blogg, en FB-grupp eller vad som helst. Det hjälper dig att bli av med perfektionismen, för om du upptäcker ett skrivfel i efterhand i den redan publicerade texten, så kommer du att märka att det inte spelar någon roll whatsoever, och att du inte dog av det.

Har du skrivit något idag? Skrev du igår? Vad ska du skriva imorgon?

Vill du sälja? Skräm skiten ur folk

Tänk  dig att du bor i en stillsam liten by, stadsdel eller varför inte just där du bor nu. Plötsligt en dag, när du kastar en blick ut genom fönstret, får du syn på ett par personer, som går på vägen utanför ditt hus. Kanske är det deras utseende eller något i deras sätt att vara, som gör att du tänker på dem som ”skumma typer”.

Någon dag senare ser du dem igen. Den här gången möter du dem på väg hem från affären. Och visst tusan är det något skumt över dom! Varför stryker de runt här? Bostadsområdet känns plötsligt inte så stillsamt och tryggt längre.

Ytterligare någon dag senare ringer det på dörren. Utanför står en person som presenterar sig som representant för ett företag som säljer inbrottslarm. Vilket sammanträffande, tänker du, jag som precis gått och funderat på att skaffa ett inbrottslarm!

Nej, det var naturligtvis inget sammanträffande, utan en minst sagt lurig affärsplan, som så småningom avslöjades. Jag måste erkänna att min första reaktion på den här historien var: Fiffigt! Moraliskt sett förkastligt, förstås. Men egentligen handlar det bara om the oldest trick in the book i marknadsföringssammanhang, nämligen att skapa behov för en produkt man vill sälja.

Jag läste nyligen om hur man i tiderna skapade behov för tandkräm. En skicklig reklamman började göra människor uppmärksamma på den beläggning som lägger sig över tänderna, och som man kan känna med spetsen av tungan. Beläggningen hade aldrig varit någon grej förut i historien, men nu väcktes plötsligt ett behov bland befolkningen att göra sig av med den, och få en vit, glänsande tandrad.

Det talas nuförtiden mycket om det obehagliga med algoritmsnokande IT-jättar, handel med information och allehanda digitalt ”spionage”. Men att vi i egenskap av konsumenter är utsatta för analys är inget nytt. Visst är formerna mer avancerade än någonsin tidigare, och också delvis annorlunda. Medan man idag har raffinerade digitala verktyg för att analysera ofantliga mängder information (så kallad Big Data) var man tidigare hänvisad till psykologiska metoder, som att försöka lista ut hur människor tänker och känner och varför de gör de val de gör. Men sättet att tänka ut hur man ska få folk att konsumera har alltid varit cynisk, och inte dragit sig för att anspela på känslor såsom rädsla för allvarliga hot.

Rädsla, och även fåfänga (också det ett slags rädsla för att inte se vacker ut) är psykologiska faktorer som är aktuella i de exempel jag gett här. Redan tandkrämsmannen, som agerade i början av 1900-talet, tillämpade psykologi genom att dra nytta av människors fåfänga. Och Inbrottslarm AB var väl medvetna om att något av det värsta som kan drabba en människa är inbrott i det egna hemmet. Att nyttja rädsla i marknadssyfte är mycket kraftfullt, och vi kan även se det i reklam för så vitt skilda saker som försäkringar och kosttillskott, där våra rädslor för olyckliga incidenter och sjukdomstillstånd utnyttjas.

Jag hoppade upp första gången jag läste att anspelningar på skräck och rädsla är gängse praxis inom marknadsföring. Innan hade jag tänkt på marknadsföring som ett slags skapande av behov, eller tillfredsställande av behov. Exemplet med inbrottslarmsskurkarna var nästan en karikatyr på detta, men det hjälpte mig att tänka vidare på hur mycket som faktiskt marknadsförs med hjälp av vår benägenhet att känna rädsla och skräck.

 

 

 

Jag vill inte vara en gnällbloggare

Ok, nu var jag lite provocerande här. Alltså när jag skriver ”gnällbloggare”.

Men faktum är att det kommer från min egen erfarenhet av bloggskrivande. Jag har startat 4-5 bloggar under min livstid. Den långvarigaste var på en plattform som Aftonbladet upprätthöll för ett tiotal år sedan, och som dom sedan lade ner.

På många av de bloggar jag startat, så märker jag att inläggen allt som oftast utmynnar i martyrskap: hur svårt jag haft det, hur orättvist jag blivit behandlad, hur jag gjort allting fel. I det stora hela hur livet är som en enda stor träskmark där varje steg är tungt och vandringen svår.

Med tiden har jag för mig själv börjat kalla dem för gnällbloggar.

När jag botaniserar i bloggvärlden, märker jag att många bloggar är just gnällbloggar. De handlar om personliga kriser, motgångar och att kämpa mot allehanda utmaningar som livet erbjuder. Vackert så, jag dömer ingen. En blogg är trots allt ett uttryck för ett behov: prata av sig, hantera saker, stödja andra.

Det är mig själv jag sparkar i ändan. Jag är trött på gnällbloggar, och jag vill inte vara en gnällbloggare själv. Så fort jag känner vibbar av gnäll i mitt skrivande, sjunker jag ihop över tangentbordet av grundlös leda.

Jag återfaller i gnällbloggande fortfarande. Det här inlägget är ju också ett gnällinlägg, faktiskt. Men det går framåt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Tala är silver, skriva är guld

Fast tala är inte ens silver. Inte för mig.

Jag träffade en person nyligen, som gav mig en ny insikt. Vi människor är skrivare eller talare. Antingen känner man en längtan efter att uttrycka sig i skrift, eller så känner man detsamma för att tala.

Den nya bekantskapen berättade att detta med att tala är något hon verkligen brinner för. När hon lyssnar på ett bra tal, får hon gåshud. Tal kan vara inspirerande att lyssna på, det tycker jag med, men gåshud? Näej.

En annan skillnad mellan oss är vilka tankar som väcks när vi hör en bra talare. Hon tänker: jag vill också inspirera människor genom att tala så där bra! Jag tänker: bra sagt! Ny kunskap har jag alltid nytta av – då jag SKRIVER!

Jag känner inget behov av att tala själv. Kanske är det också anledningen till att jag är så dålig på det. Människor som kan prata har lättare att knyta kontakter, få respekt, erkännande och uppmärksamhet. Så jag skulle gärna vara bättre på att tala. Men det är inget kall för mig, utan snarare en önskan om en färdighet som jag kunde ha nytta och glädje av.

Annat är det med skrivandet. Jag tar nästan alltid en anteckningsbok med mig, om jag vet att jag ska sitta någonstans för mig själv en längre stund, där man kan skriva. Det dyker titt som tätt upp fraser, uttryck och meningar i huvudet på mig, som jag genast vill börja skapa en berättelse kring.

Jag köpte min första skrivmaskin då jag var nio år. Den klarade mitt hamrande i några få år, sedan köpte mina snälla föräldrar mig en ny, elektrisk skrivmaskin. Det är nog jag som ligger bakom framgångarna för den finska pappersinsdustrin.

Måste erkänna att jag blev lite överraskad av den här nya bekantskapens brinnande iver att tala. Hon vill bli en professionell talare, som inspirerar människor och ger dem gåshud. Ni som sett TED Talks vet vad jag menar. Drömmar om att skriva – böcker, bloggar, memoarer, poesi eller vad det vara månde – hör man ofta om. Men det var första gången jag träffade någon som drömmer om att bli talare!

Låt oss avsluta med en hyllning till en bra talare. Kan ni gissa vem det är, om ni bara lyssnar?

 

 

 

Tankar efter en mental fasta

Samtidsskildringar är ofta dystra och pessimistiska. Samtidigt som vi vältrar oss i allt som vår tid för med sig, som sociala medier och smarta telefoner, så skakar vi samtidigt på huvudet åt att vi gör just det.

Ett exempel: jag tillbringar en hel del tid framför datorn, medan jag hela tiden kämpar med att försöka inte sitta så mycket framför datorn.

En dag nyligen bestämde jag mig att ha en så kallad mental fasta. Det betyder att man under en dag (eller mer) inte läser något, inte surfar, inte tittar på TV, inte lyssnar på radio eller musik, och helst inte heller pratar med någon. Tanken med mental fasta är att minimera intrycken utifrån, vila hjärnan och skapa utrymme för tankar.

Det var en rejäl tankeställare, för jag blev tvungen att fråga mig själv vad som egentligen blir kvar när man tar bort dator, tv och information överlag. Jag bestämde mig först för att helt glömma upp och hoppa-mentaliteten, och gav efter för min lust att ta en tupplur på soffan på förmiddagen. Efter det gjorde jag ett träningspass, sedan en långpromenad med hunden, efter det matlagning, ännu en tupplur, och sedan bakade jag.

Jag har sedan tidigare positiva erfarenheter av mental fasta som en kraftfull metod för återhämtning. Även den här gången kändes det som ett bra val att dra ut strömsladden för ett tag. Men för en info-, surfo- och läsoman som jag skulle jag förmodligen implodera om jag inte, efter en ”fastedag”, fick återgå till det jag gör en mycket stor del av tiden, nämligen nördar ner mig i bloggar, sajter och facebooksidor som intresserar mig, och har på musik i bakgrunden.

Egentligen ser jag inget principiellt problem med vår tidsanvändning. Så länge det inte är just ett problem. När ryggen och ögonen börjar värka och gamnacken blir mer och mer framträdande, och inget görs åt saken, då är det ett problem. Det finns annat också, som nätmobbning och identitetskapning och annat hemskt. Jag medger att jag tycker lite synd om folk som helt verkar ha förlorat sin förmåga att bara vara, som inte kan släppa sin mobil överhuvudtaget.

Men jag älskar det faktum att jag får finnas till i en tid som ger så många möjligheter åt en infosaurus som jag. Via olika forum kan jag få hjälp med mina projekt av kunniga personer som bor på andra sidan om oceanerna, och brainstorma idéer med dem. Och när jag träffar trevliga människor IRL kan jag fortsätta hålla kontakt med dem, på FB eller andra kanaler. Förr fick man ofta bara finna sig i att de försvann ur ens liv för eviga tider.

Ett råd kunde väl vara att så länge det känns roligt och givande så är det ok. Det är när andra saker inte längre känns roliga och givande, som man kanske ska fundera över hur man fördelar sin tid och hur det påverkar en.