Därför bör vi måla på rivningshus

Tänkte ännu tjata om detta med vikten av att skriva regelbundet, utan ambitionskrav, som jag skrivit om till exempel här och här.

Såg ett inslag på TV om hur konstnärer i någon stad i Finland, minns inte vilken, målade på hus som skulle rivas. Reportern frågade en av konstnärerna om det inte kändes tråkigt att hens konstverk snart försvinner i samband med att huset rivs. Svaret löd att skapandet skedde mer för skapandets skull, inte för det färdiga konstverket.

Kan budskapet bli tydligare? Här var det inte alls viktigt att nå ett mål, utan bara känna glädje i att göra. Och kanske sprida lite glädje också, om så bara för en begränsad tid.

En person jag betraktar som min mentor sa en gång att den, som redan skriver för nöjes skull, har de bästa förutsättningarna att bli framgångsrik som yrkesskribent. Det krävs nämligen oerhört mycket skriven text för att slå sig fram som skribent, så mycket att man måste tycka att det är roligt också att skriva, även om det ibland är arbetssamt.

Ofta skjuter vi på skrivandet för att det, samtidigt som det är något man vill göra, kan vara ganska jobbigt också. Själv hyser jag lite av en hatkärlek till skrivandet. Det är någotslags drivkraft hos mig att uttrycka mig i skrift (och det är så jag uttrycket mig bäst enligt min egen uppfattning), men det är också svårt och tungt att få till det när det måste bli bra, som när det gäller ett uppdrag. Men just därför är det viktigt att också skapa tillfällen för sig själv där man bara kan njuta av att skriva, utan att se en fulländad produkt framför sig.  Precis som konstnärerna med rivningshusen. Det som annars är förbjudet (att måla på hus) var nu fritt fram. Det var tillåtet att ta ut svängarna och göra precis vad man ville.

När du skriver utan krav bondar du med de lättsamma, kravlösa och improviserande sidorna av skapandet, som ofta blir bortglömda för att vi är så inriktade på att det ska vara någon ”nytta” med allt vi gör. Men hur ska vi ens få en chans att utveckla oss som skribenter om vi aldrig tillåter oss att testa, experimentera, göra sådant som annars inte är tillåtet? Skrivkramp uppstår när ”man inte vet hur man ska börja”, ”när man inte är nöjd med det man skrivit”, osv. Mina råd:

  • Öva dig i att börja, dvs. skriv fast strunt.
  • Öva dig i att låta det du inte är nöjd med, det du skrivit snabbt eller inte hunnit fundera så mycket på, stå kvar.

Läs mer:

Ta inte text på så stort allvar. Så blir du av med skrivkramp

Tidsbrist kombinerad med lite piska är kanon för kreativiteten

 

 

Tidsbrist kombinerad med lite piska är kanon för kreativiteten

Jag har vid upprepade tillfällen bloggat om hur viktigt det är att skriva, om du vill vara skribent (till exempel här). Inte drömma om att skriva, utan vara aktiv i ditt skrivande. Det har handlat om att komma över skrivkramp, om vikten av att skriva varje dag och att inte ta text på för stort allvar.

Det sista är speciellt betydelsefullt. Vi har av någon anledning stor respekt för det skrivna ordet, och jag förstår inte riktigt var det kommer ifrån. Så fort vi skriver ner något, åker vår stenhårda, obarmhärtiga, kompromisslösa inre kritiker fram. Det är inte tillräckligt bra, det är dåligt, och så tappar vi lusten och ger upp i värsta fall.

Men du måste våga skriva dåligt för att kunna skriva bra.

Jag skrev i ett inlägg att en anledning till att vi får skrivkramp är att vi tar text på för stort allvar. Men slutar du med det, och börjar producera text utan ambitionen att det måste vara perfekt, så kan du komma över skrivkrampen.

Anledningen till att jag återkommer till detta är att jag misstänker att det kanske kan missförstås. Att det är ok att skriva strunt, principiellt sett. Att vi inte behöver bry oss om att det ska bli bra. Och delvis är det precis det jag menar. Men det handlar om processen och vad ambitionsnivån ska vara i olika skeden av den. Ska du till exempel skriva en roman så kan det givetvis inte vara strunt. En roman föranleder massor av arbete. Massor. Men det måste få vara struntdåligt i början. För om du inte tillåter dig det, så är risken stor att du blir hämmad och aldrig kommer igång.

Jag har Kungsvägen för att hålla mitt skrivande aktivt. Jag delar och distribuerar den också i olika kanaler, så att så många som möjligt läser det jag skriver. Jag har som mål att skriva ungefär tre inlägg i veckan. Då är det tillräckligt ofta för att jag inte ska ha tid att lägga ner särskilt mycket tid på ett inlägg. Det är alltså avsiktligt. Jag ser till att inte ha så mycket tid, just därför att jag ska öva mig i att skriva snabbt, inte tänka för mycket men ändå, genom att publicera och dela, tvingas anstränga mig så pass mycket att jag inte heller kan fuska och skriva ner endast ett tankeflöde utan sammanhang för andra människor.

Målet är att lära sig släppa saker ifrån sig då de är tillräckligt bra, inte perfekta. Men med den här strategin riskerar jag också publicera strunt, för jag är ju inte alltid motiverad, pigg och full av idéer då jag ska skriva. På en kort stund hinner jag inte heller få distans till texten, den distans som annars är så viktig för att se konstigheter och brister. Men jag skriver iallafall, trycker på publicera och dela – och går vidare.

Övandet har gjort att text har blivit bra mycket mindre dramatiskt, och tröskeln för att producera den bra mycket lägre, för mig.

Läs mer:

Ta inte text på så stort allvar. Så blir du av med skrivkramp

Vill du vara skribent? Så skriv!

Ett sunkigt skyltfönster är en värdefull lärobok

It’s fine to celebrate success but it is more important to heed the lessons of failure.

-Bill Gates

Det är mycket inspirerande och stärkande att lyssna på framgångssagor. Själv storkonsumerar jag peppande citat och lyssnar gärna på hur framgångsrika personer gjort för att komma dit de är idag. Det är oumbärligt för att hålla den egna motivationen levande.

Men peppning är bara en del i det egna strävandet. För även om det kan vara upplyftande och uppmuntrande att lyssna på dem som lyckats, så är det lika viktigt att studera dem som misslyckats. Det är där de riktigt värdefulla lärdomarna finns.

Hur hittar du då historier om misslyckanden? Folk vill ju inte så gärna berätta om sådant. Men det är faktiskt inte så svårt. Om du är intresserad av din omgivning så kommer du hitta misslyckanden hela tiden, utan att någon säger ett knyst. Det är vad dom gör, eller låter bli att göra, som du ska rikta din uppmärksamhet på.

Jag kommer genast att tänka på ett företag som funnits i min närhet i ett skede av mitt liv. Företaget hade dåligt rykte och jag kan för mitt liv inte begripa att det gick runt. Men bara genom att följa hur de gjorde saker var en riktigt bra lektion i hur man INTE ska sköta grundläggande marknadsföring, kundservice och varumärkesutveckling.

  • Marknadsföring. Ingen alls, i princip. De få gånger de annonserade, visste man att löftena inte höll streck, därför att…
  • …de sålde undermåliga produkter. Kundservicen höll inte måttet. Sannolikheten att bli besviken var för stor, och fler och fler styrde stegen till konkurrenterna.
  • Vård av varumärke. Jag glömmer aldrig den ödsliga känslan jag fick när jag gick in genom dörren. Tyst och mörkt. Jag vet att elen är dyr, men på lång sikt kan det INTE vara bra för affärsverksamheten att inte ha lamporna tända. Det påverkar intrycket negativt redan innan, eftersom mörka fönster inte känns inbjudande.

”Dom är inga affärsmän”, som en bekant uttryckte saken, och det var väl ganska beskrivande, tycker jag.

Du kan också välja något företag som är närvarande i ditt liv, och fundera på vad du skulle göra annorlunda om du fick bestämma. Det kan vara din telefonoperatör eller närhandlare, kursarrangör eller vad som helst.

Eller studera skyltfönster! Vad får du för intryck av företaget då du ser deras skyltfönster? Jag har sett skyltfönster som har juldekorationerna kvar i mars. Dammiga tomtar med trött blick och luvan på sniskan. Ger det intryck av en hängiven företagare som bryr sig om vilken bild som ges utåt?

Som utomstående är det ofta lättare att se vad som är fel! Åtminstone i den del av affärsverksamheten som syns utåt. Det finns gott om nyttiga lektioner här, för den som håller ögonen öppna och är lite analytiskt lagd.

Läs mer:

Vill du sälja? Skräm skiten ur folk

 

 

 

Varför är det ROCKET SCIENCE att kunna FOKUSERA?

I’m like a circus standing on two legs.

-Nuno Roque

Marknadsföring, SEO, blogg, email, prissättning, nätverkande, some, verksamhetsplan, helgplaner, onlinekurs. Det är vad jag gjort idag. Nåja,  gjort och gjort. Närmast all forskning visar att multitasking är schmultitasking, dvs. en dålig sak som ger intrycket att du gör mycket, medan du i själva verket får ingenting gjort ordentligt.

Så varför fastnar jag i den fällan, nästan på daglig basis?

Ett problem, eller ”problem”, jag har är att jag verkligen älskar det jag gör. Jag får syssla med skapande verksamhet, och jag vill göra allt, hela tiden.

Det här är typiska ingredienser för en dag i mitt liv:

  • Sociala medier, allmänt läsande på nätet, annan informationsinhämtning. Jag följer och postar i grupper på Facebook, läser branschartiklar och surfar på saker som jag vill lära mig mer om. Länkas vidare tills jag inte längre minns vilken artikel jag började med. F-n ta alla intressanta rubriker man bara måste klicka på! Börjar ”klicka mig tillbaka”, men är för snabb och klickar bort även ursprungsartikeln, där allting började.
  • Planerar min företagsverksamhet, grubblar över nischer, pitchar, priser och marknadsföring. Stöter i något skede på inbetalning av framtida pension, blir stressad, grubblar över prissättningen, blir förvirrad. Försöker bestämma var jag ska sätta in mina marknadsföringsåtgärder. Det får inte vara för många ställen. Jaha ja, det är ju ingen utmaning alls i dagens plattformstsunami, att VÄLJA.
  • Följer nyfiket SEO-analyser på min blogg och försöker förstå dem. (Topp 3-länder där min blogg läses är: 1)Finland, 2)Sverige, 3)…Peru!?. Vem kan det vara som läser min blogg i Peru, jag är så nyfiken! Men du är välkommen, vem du än är! SEO är ju spännande, men det är en sak jag bestämt mig för att lära mig ordentligt senare. Och håller ändå på med det varje dag.
  • Jag har den här bloggen öppen ända från morgonen på sidan ”Skapa nytt inlägg”. Eftersom jag mentalt processar kommande inlägg under dagen, så är det bra att snabbt kunna anteckna direkt i fältet då idéerna kommer, så jag inte glömmer dem.
  • Jag försöker påbörja någon av de Udemy-kurser jag sajnat upp mig på. De handlar om SEO (ja, SENARE), och hur man skapar schysst grafik i sociala medier. Tur att det är livstidsaccess på dessa kurser, för det kommer jag att behöva.

Jag avundas dem som kan försvinna in i EN värld och bara göra EN grej. Jag ser mig som ganska produktiv och hängiven, men tänk vad jag kunde åstadkomma om jag blev bättre på att fokusera?

Relaterat:

Rensa ut all skit och bli kreativ!

 

 

Det är ALDRIG för sent att skriva sitt genomslagsverk!

Age is no barrier. It’s a limitation you put on your mind.

-Jackie Joyner-Kersee

Tidigare idag läste jag ett citat av den nyligen bortgångna Anthony Bourdain, som skrev sitt genomslagsverk Kitchen Confidential då han var över 40. Fram till dess hade han aldrig betalt hyran i tid och var skuldsatt upp över Eiffeltornet. Citerarens poäng var att det aldrig är för sent att göra något stort, förverkliga en dröm, bli något man vill bli. Tvärtom är det desto viktigare att göra det, för ärligt talat, vi kan aldrig veta när det tar slut. Som det ju tyvärr gjorde alldeles för tidigt för Bourdain.

Nu är ju inte 40 riktigt samma sak som det var på 1800-talet. Men det är ändå en tid då man börjar fundera på vad man egentligen vill ha ut av livet. För tiden tuffar ju på. Och det är just därför det är en underbar ålder! Äntligen har du det självförtroende du saknade som ung, du känner dig själv bättre, du har lättare för att be surpuppor och demoraliserande element dra dit pepparn växer. Med andra ord är det helt rätt tid att skriva sitt genomslagsverk. Metaforiskt alltså, för självförverkligandet kan ju handla om precis vad som helst.

När jag var liten tyckte jag 40 var rysligt gammalt. Mina föräldrar var nästan 40 då jag föddes, och jag tyckte alltid dom såg så gamla ut på fotona från min bebistid. Nu när jag tittar på samma bilder så märker jag att de alls inte ser gamla ut. Det är deras kläder och frisyrer som först ger det intrycket. Men deras kinder är släta och med andra kläder och frisyrer skulle de se ut som jag, 40+, gör idag. Alltså extremt unga, hahaha.

Vi är idag speciellt lyckligt lottade, eftersom vi inte tvingas leva med äldre generationers begränsande attityder om vad som ”passar sig” i den och den åldern. Vi kan göra precis vad vi vill, när vi vill!

Om bloggen

 

Rensa ut all skit och bli kreativ!

Man tager vad man hawer.

-Cajsa Warg

”Jag får ingenting gjort” är nog den vanligaste frasen i modern tid.

Med all den input vi har borde kreativitet vara den enklaste grejen i världen. Men tillgången på information är en fälla. För vi drunknar ju i intryck, möjligheter och alternativ. Det gör att det blir svårt att göra val. Vilket av alla 10 000 typsnitt ska jag välja till min hemsida? Vilken färgkombination, vilken bild? Var ska menyn sitta?

Ja, var ska den sitta? Det kanske inte spelar så stor roll? Jag ska berätta något nu, som kan komma som en chock. Dina möjligheter att kontrollera folks intryck av din hemsida (eller vilket som helst kreativt projekt, som att skriva ett blogginlägg t. ex.) är begränsade. Ändå beter du dig som om det låg helt i dina händer, eftersom du aldrig kan sluta välja. Precis som om det låg ett svar någonstans i slutet av allt väljande. Men det finns inget svar. Din enda chans till feedback är att producera, och du kommer aldrig dit, för det sitter något i vägen för dig: Du själv.

Valmöjligheter i det oändliga är både vår tids välsignelse och förbannelse. Nu skriver jag om det senare. För det är när du tvingas hushålla, ta vad du har och skapa av det, nyttomaximera, som du blir kreativ. Men det är ju problematiskt förstås, för vi lever ju inte med brist. Inte på riktigt. Så vad göra?

Det går att komma åt problemet med lite fantasi. Du måste helt enkelt skapa din egen ”brist”. Det kräver att du bestämmer dig och avgränsar dig.

Anta att du vill skriva, men har suttit i två veckor med writer’s block. Plocka upp närmaste bok eller tidning, öppna den och skriv om det första du ser. Nu får din fantasi verkligen arbeta, för du får skriva om bara det! Det är ett helt annat utgångsläge än när du sitter i intrycksträsket och försöker singla ut ett enskilt ämne – det är förvirrande. Nu har du bara ett intryck du får skriva om, men desto mer plats för din kreativitet att go bananas. Infallsvinkeln får nämligen vara precis vilken som helst.

Svårt med font-, färg- och fotoval? Välj tre huvudfavoriter och arrangera en liten lottdragning.

Sluta fundera, välja och snacka. GÖR! Det är det enda som tar dig vidare.

 

Relaterade inlägg:

Ta inte text på så stort allvar. Så blir du av med skrivkramp

Om stora idéer och hur de föds

Vill du vara skribent? Så skriv!

Sluta prokrastinera och börja producera

 

 

Är du intressant, lilla vän?

Idag har jag suttit hela dagen och försökt göra mig själv intressant. Det ska skrivas presentationer på plattformar, bloggar, google docs, hemsidor. Och i dagens värld har du mindre chans än en snöboll i helvetet, om du inte lyckas fånga läsaren direkt från första meningen. ”Hej, jag heter Eva” duger inte.

Den amerikanske copywritern Joseph Sugarman skriver:

Your readers should be so compelled to read your copy that they cannot stop reading until they read all of it as if sliding down a slippery slide.

Vidare säger han att första meningens uppgift är att få läsaren att läsa andra meningen. Den andra meningens uppgift är att få läsaren att läsa tredje meningen. Den tredje meningens uppgift är att… Osv.

Denna magi ska du alltså få till varje gång du promotar dig själv out there, annars är det ingen som orkar läsa.

Och hur intressant är du, egentligen?

Svaret är att det inte spelar så stor roll. Du måste inte ha bott på fem olika kontinenter, skrivit arton böcker och ha Instagram fullt av selfies med pingvinerna på Antarktis för att vara intressant. Det är det som är Internets välsignelse. Alla som vill och är någorlunda kreativa och uppfinningsrika kan vara någon på nätet.

Den stora fördelen med att skapa en berättelse kring sin egen person är att man inte behöver göra någon research. Det är bara att sätta igång och dokumentera.

Så vad har du som kan göra dig intressant? Min bakgrund är kanske inte helt typisk, men jag ser den inte heller som särskilt intressant att sprida som sådan. Det som känns mest betydelsefullt för mig är sådant som skett inom mig. I vissa sammanhang kan det förstås också lyftas fram, men frågan är vad jag vill ska bli en del av min berättelse om mig själv? Jag berättade idag en anekdot om min pappa, skämtade lite om Sveriges historia och kryddade med ett citat på oväntad ställe. Funkar det? Det vet jag inte, för det kan man inte veta. Publiken bestämmer.

 

Relaterade inlägg:

Vad ska du tänka på då du skriver en Om oss-sida?

Vi måste klippa av oss småflicksflätorna och kaxa upp oss mer!!

 

 

 

 

 

 

Alla behöver vi lite Rocky och Dior ibland

Vi människor är sällan helt sanna mot andra och oss själva om vilka vi är, vad vi vill och vad vi tycker om. Vi skapar en bild av oss själva, baserad på normer som säger hur man bör vara, och så antingen lever vi efter den bilden så gott vi kan eller så gör vi inte det, och skäms.

Ett sätt som denna pretentiösa sida tar sig uttryck är vilken typ av underhållning vi väljer. Underhållning betraktas som bekant antingen som bra och dålig. Och vi tror att våra val på underhållningsfronten berättar alldeles förfärligt mycket om vilka vi är. Så vi säger att vi tittade på den där tre timmar långa andravärldskrigsdokumentären, fast vi i själva verket tittade på Glamour. Eller så tittade vi faktiskt på andravärldskrigsdokumentären, men halvsov samtliga tre timmar. Men det är ju sånt man SKA tycka är intressant.

Det kommer en dokumentär på TV just nu som handlar om tidningen New York Times och dess bevakning av Donald Trump, bland annat. Jag såg första avsnittet – och tyckte det var lite småsegt. Samma dag såg jag en annan dokumentär som handlade om modehuset Diors historia. Jag satt som klistrad framför den. Och svor över mig själv för att jag var uttråkad av den intellektuella underhållningen och road av den ytliga.

Minns en episod från studietiden, då jag i förbifarten berättade för en vän att jag sett en Rockyfilm på TV. Hen spärrade upp ögonen och utbrast nästan indignerat: Tittade du på ROCKY? Inte måste du titta på Rocky! JAG kan rekommendera BRA filmer åt dig!

Det här var en tid då det var mycket viktigt att tycka om rätt saker, men i något skede började jag göra uppror, och det här kan mycket väl ha varit en avgörande händelse. Jag minns inte exakt vad jag svarade, men min reaktion var att jag blev provocerad över att hen antydde att jag är ett hjälplöst mähä som tror att jag ”måste” titta på Rocky. Jag valde ju själv att titta på Rocky. Det var avkopplande. Det var underhållande. Varför kan det inte få vara det, bara?

Helt har jag inte sluppit min prettosida (borde jag ha tyckt att den där New York Times-grejen var intressant?), men nästan.  Eller vad säger ni om det här: Jag älskar motorcykel-, långtradar- och helikopterjakterna i Terminator. Och slagsmålsscenen i Matrix, när Keanu Reeves till slut får alla sina superkrafter. Och jag tänker inte ens försöka förstå varför.

 

Att nätverka är att hjälpa andra i första hand

The currency of real networking is not greed but generosity.

-Keith Ferrazzi

För ett tag sedan deltog jag i en kurs i företagande. Med tiden som kursen löpte på blev folk mer och mer bekanta med varandra, och kurstillfällena började fyllas av ett gemytligt tjatter. När kursen led mot sitt slut föreslog någon att vi skulle starta en Facebook-grupp, där vi skulle kunna fortsätta hålla kontakten, diskutera och nätverka.

Jag gick med naturligtvis. Lite senare fick jag en kolumn publicerad i en tidning. En positiv händelse som hjälpte min karriär framåt. Eftersom några andra också hade delat med sig av framsteg de gjort i sitt företagande, så delade jag artikeln i gruppen.

Två personer av nästan 30 gillade, trots att alla i gruppen hade sett mitt inlägg. Jag måste erkänna att jag blev lite besviken. Det kändes som om de andra inte unnade mig min framgång. Jag är inte så naiv att jag tror att folk alltid orkar läsa allt man delar. Men bara det att jag fått min text publicerad hade väl varit värt åtminstone en tumme? En stund kändes det som om jag var utsatt för en komplott, där de andra tryckte ner mig psykologiskt. Jantelagen, kallas det visst.

Men sedan började jag fundera vidare på detta med att uppmuntra andra, och dess relation till nätverkande. Och jag blev glad igen då jag tänkte att jag förstår något som många andra inte förstått. Att nätverka är nämligen inte bara att framhäva sig själv, gå runt och presentera sig och berätta vem man är och vad man gör. Det är lika mycket att lyssna, klappa på axeln, berömma och glädja sig när det går bra för andra.

Jag kommer troligtvis inte att rekommendera någon från den här gruppen, om jag blir tillfrågad om trädgårdsmästare, revisorer och hemsidesnickare. Det är ingen medveten strategi, eftersom jag aldrig förstått mig på sociala spel och intriger. Det är en mänsklig reaktion. Jag kommer nämligen ihåg namnet bara på de människor som gillade mitt inlägg (och dem skulle jag rekommendera)! Så är det nämligen, gott folk. Skapar du ett rykte som en som stöttar och uppmuntrar, så blir du ihågkommen och rekommenderad. Annars inte.

 

 

Hur lätt det är att släcka en låga

There are no laws for the novel. There never have been, nor can there ever be.

-Doris Lessing

När jag gick i gymnasiet fanns det en regel för uppsatser: de skulle vara fakta. Det betydde att de inte fick vara sagor, ni vet, påhittade berättelser, fiktion. Jag hade redan då skrivit och läst en del, och utvecklat min egen stil. Som var sagor, påhittade berättelser, fiktion. Jag upplevde att jag inte kunde skriva på något annat sätt, så jag körde på med min stil. Eftersom det inte var förbjudet utan önskvärt att uppsatserna skulle vara faktauppsatser, blev jag alltid godkänd, men de högsta betygen fick jag inte.

Min modersmålslärare tyckte nog inte heller om de regler hon var tvungen att följa. När du blir författare får du skriva hur du vill, sa hon. Jag är för evigt tacksam och glömmer aldrig det hon sa. Men det plågade mig att jag inte kunde skriva enligt de regler som det inte verkade vara något som helst problem för andra att följa.

Lustigt nog verkade det ändå göras undantag med även denna regel. Vad är väl regler till för om inte för att brytas. Jag fick högsta betyg i min finska uppsats (samma regler gällde även för det andra inhemska språket, som ju var finska för mig) i studentskrivningarna. Trots att jag fantiserade. Jag blev så förvånad och överraskad att jag frågade min lärare hur det kunde komma sig. Man fick ju inte fantisera. Ja men den var så finurlig, svarade han.

Tyvärr var det för sent.

Gymnasiet med sina regler förstörde min skrivlust för många år framöver. Jag kunde inte släppa känslan att det jag skrev var fel, vad det än var. Med tiden lärde jag mig skriva akademiskt, journalistiskt och kåserande. Men jag har aldrig mer skrivit fiktivt i vuxen ålder. Det är inte så att jag känner någon längtan efter att uttrycka mig fiktivt. Tycker det låter mest jobbigt. Men jag kan inte låta bli att undra över hur allt hade blivit om gymnasiet uppmuntrat till att skriva, bara.