Om stora idéer och hur de föds

Ju mer jag tränar desto mer tur har jag.

-Ingemar Stenmark

If you write one story, it may be bad; if you write a hundred, you have the odds in your favor.

-Edgar Rice Burroughs

Alla har vi upplevt vad vi gärna betraktar som en lyckträff. Plötsligt blir vi erbjudna drömjobbet, eller träffar vårt livs kärlek.

Så visst existerar lyckträffar. Men räkna inte med dem. Lyckträffar har en tendens att hålla sig borta, när vi sitter och bara önskar så in i bomben att de ska inträffa.

”Lyckträffar” kan du hoppas på bara om du aktivt ser till att vara på ställen eller göra saker där sannolikheten för fullträff (ett bättre ord för fenomenet) ökar. Och då handlar det inte om lyckträffar, utan ihärdighet. Ingemar hade inte mer tur än någon annan av oss, men han låg i och tränade och gjorde det möjligt för turen att infinna sig, så att säga. Självklart hade han något av vad vi brukar kalla anlag också, men anlag i sig räcker ingenstans, man måste träna hårt ändå.

När jag för ett tag sedan ivrigt studerade fotograferingsguider, fick jag lära mig att naturfotografer kan ta upp till 1000 bilder, för att få en lyckad. Som barn kastade jag gärna pil, och jag kastade och kastade och kastade, och fick fler och fler tior (och massor av små hål i husväggen till min målarpappas stora harm). Jag planerade inte först hur pilen skulle flyga genom luften i den perfekta bågen för att träffa tian, utan jag kastade, kastade, kastade…

Detsamma gäller för skrivande. Regelbundet och flitigt skrivande ökar sannolikheten för att det där fulländade ska dyka upp. Men du måste vara på rätt plats då, nämligen vid tangentbordet. Tangentbordet (pennan) är nämligen kanalen som går mellan idé och dess förverkligande.

Om du inte gör något alls, är dina chanser till fullträff i praktiken lika med noll. Ju mer du ligger i, desto oftare håller du kanalen öppen för dina idéer att flöda, ut på bloggen, FB eller bokens sidor. För idéerna är ingenting så länge de ligger kvar inne i ditt huvud, eller som en kråka i en anteckningsbok.

Skriver du mycket och ofta, kommer det kanske att bli många hål i väggen. Men utan de där hålen blir det inga tior heller.

 

 

 

 

 

 

Vill du vara skribent? Så skriv!

People on the outside think there’s something magical about writing, that you go up in the attic at midnight and cast the bones and come down in the morning with a story, but it isn’t like that. You sit in back of the typewriter and you work, and that’s all there is to it.

Harlan Ellison

En vanlig fälla som folk som vill skriva ramlar i är att betrakta skrivandet som en konst. De går och väntar att den stora IDÉN ska infinna sig. Eller ännu värre, de går och väntar på att INSPIRATIONEN ska infinna sig.

För den som vill vara en produktiv skribent, lönar det sig emellertid att betrakta skrivandet som ett hantverk. Låt oss ta ett hantverk, säg, snickeri. Din uppgift är att tillverka en lite mer avancerad och dekorativ bänk. När du börjar, vet du inte hur du skall gå till väga. Kanske någon visar dig, men du lär dig inte förrän du snickrat ett antal bänkar själv. De första tar säkert lång tid att få ihop och blir fula som f-n, men för varje bänk du snickrar så blir det bättre. Och så småningom snickrar du ihop en bänk på nolltid utan att ens tänka på det särskilt mycket. Du bara gör det.

”Det där går inte att tillämpa på skrivande”, säger ni nu. Jo, det går det visst det. För att lära dig skriva, måste du skriva. Om du sitter och drömmer om att skriva, så skriver du inte, du drömmer om att skriva. Om allt du ska skriva när den där stora idén kommer. Om allt fantastiskt och enastående du ska skapa när du blir inspirerad.

Det du behöver är självdisciplin att skriva regelbundet, varje dag, vare sig du känner för det eller inte. Och du kommer att märka att det blir mer och mer automatiskt, precis som i exemplet med att snickra en bänk.

Saknar du idéer? Slå upp närmaste bok eller tidning, skriv om något du ser där. Publicera det du skriver nånstans, en blogg, en FB-grupp eller vad som helst. Det hjälper dig att bli av med perfektionismen, för om du upptäcker ett skrivfel i efterhand i den redan publicerade texten, så kommer du att märka att det inte spelar någon roll whatsoever, och att du inte dog av det.

Har du skrivit något idag? Skrev du igår? Vad ska du skriva imorgon?

Vill du sälja? Skräm skiten ur folk

Tänk  dig att du bor i en stillsam liten by, stadsdel eller varför inte just där du bor nu. Plötsligt en dag, när du kastar en blick ut genom fönstret, får du syn på ett par personer, som går på vägen utanför ditt hus. Kanske är det deras utseende eller något i deras sätt att vara, som gör att du tänker på dem som ”skumma typer”.

Någon dag senare ser du dem igen. Den här gången möter du dem på väg hem från affären. Och visst tusan är det något skumt över dom! Varför stryker de runt här? Bostadsområdet känns plötsligt inte så stillsamt och tryggt längre.

Ytterligare någon dag senare ringer det på dörren. Utanför står en person som presenterar sig som representant för ett företag som säljer inbrottslarm. Vilket sammanträffande, tänker du, jag som precis gått och funderat på att skaffa ett inbrottslarm!

Nej, det var naturligtvis inget sammanträffande, utan en minst sagt lurig affärsplan, som så småningom avslöjades. Jag måste erkänna att min första reaktion på den här historien var: Fiffigt! Moraliskt sett förkastligt, förstås. Men egentligen handlar det bara om the oldest trick in the book i marknadsföringssammanhang, nämligen att skapa behov för en produkt man vill sälja.

Jag läste nyligen om hur man i tiderna skapade behov för tandkräm. En skicklig reklamman började göra människor uppmärksamma på den beläggning som lägger sig över tänderna, och som man kan känna med spetsen av tungan. Beläggningen hade aldrig varit någon grej förut i historien, men nu väcktes plötsligt ett behov bland befolkningen att göra sig av med den, och få en vit, glänsande tandrad.

Det talas nuförtiden mycket om det obehagliga med algoritmsnokande IT-jättar, handel med information och allehanda digitalt ”spionage”. Men att vi i egenskap av konsumenter är utsatta för analys är inget nytt. Visst är formerna mer avancerade än någonsin tidigare, och också delvis annorlunda. Medan man idag har raffinerade digitala verktyg för att analysera ofantliga mängder information (så kallad Big Data) var man tidigare hänvisad till psykologiska metoder, som att försöka lista ut hur människor tänker och känner och varför de gör de val de gör. Men sättet att tänka ut hur man ska få folk att konsumera har alltid varit cynisk, och inte dragit sig för att anspela på känslor såsom rädsla för allvarliga hot.

Rädsla, och även fåfänga (också det ett slags rädsla för att inte se vacker ut) är psykologiska faktorer som är aktuella i de exempel jag gett här. Redan tandkrämsmannen, som agerade i början av 1900-talet, tillämpade psykologi genom att dra nytta av människors fåfänga. Och Inbrottslarm AB var väl medvetna om att något av det värsta som kan drabba en människa är inbrott i det egna hemmet. Att nyttja rädsla i marknadssyfte är mycket kraftfullt, och vi kan även se det i reklam för så vitt skilda saker som försäkringar och kosttillskott, där våra rädslor för olyckliga incidenter och sjukdomstillstånd utnyttjas.

Jag hoppade upp första gången jag läste att anspelningar på skräck och rädsla är gängse praxis inom marknadsföring. Innan hade jag tänkt på marknadsföring som ett slags skapande av behov, eller tillfredsställande av behov. Exemplet med inbrottslarmsskurkarna var nästan en karikatyr på detta, men det hjälpte mig att tänka vidare på hur mycket som faktiskt marknadsförs med hjälp av vår benägenhet att känna rädsla och skräck.

 

 

 

Jag vill inte vara en gnällbloggare

Ok, nu var jag lite provocerande här. Alltså när jag skriver ”gnällbloggare”.

Men faktum är att det kommer från min egen erfarenhet av bloggskrivande. Jag har startat 4-5 bloggar under min livstid. Den långvarigaste var på en plattform som Aftonbladet upprätthöll för ett tiotal år sedan, och som dom sedan lade ner.

På många av de bloggar jag startat, så märker jag att inläggen allt som oftast utmynnar i martyrskap: hur svårt jag haft det, hur orättvist jag blivit behandlad, hur jag gjort allting fel. I det stora hela hur livet är som en enda stor träskmark där varje steg är tungt och vandringen svår.

Med tiden har jag för mig själv börjat kalla dem för gnällbloggar.

När jag botaniserar i bloggvärlden, märker jag att många bloggar är just gnällbloggar. De handlar om personliga kriser, motgångar och att kämpa mot allehanda utmaningar som livet erbjuder. Vackert så, jag dömer ingen. En blogg är trots allt ett uttryck för ett behov: prata av sig, hantera saker, stödja andra.

Det är mig själv jag sparkar i ändan. Jag är trött på gnällbloggar, och jag vill inte vara en gnällbloggare själv. Så fort jag känner vibbar av gnäll i mitt skrivande, sjunker jag ihop över tangentbordet av grundlös leda.

Jag återfaller i gnällbloggande fortfarande. Det här inlägget är ju också ett gnällinlägg, faktiskt. Men det går framåt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Tala är silver, skriva är guld

Fast tala är inte ens silver. Inte för mig.

Jag träffade en person nyligen, som gav mig en ny insikt. Vi människor är skrivare eller talare. Antingen känner man en längtan efter att uttrycka sig i skrift, eller så känner man detsamma för att tala.

Den nya bekantskapen berättade att detta med att tala är något hon verkligen brinner för. När hon lyssnar på ett bra tal, får hon gåshud. Tal kan vara inspirerande att lyssna på, det tycker jag med, men gåshud? Näej.

En annan skillnad mellan oss är vilka tankar som väcks när vi hör en bra talare. Hon tänker: jag vill också inspirera människor genom att tala så där bra! Jag tänker: bra sagt! Ny kunskap har jag alltid nytta av – då jag SKRIVER!

Jag känner inget behov av att tala själv. Kanske är det också anledningen till att jag är så dålig på det. Människor som kan prata har lättare att knyta kontakter, få respekt, erkännande och uppmärksamhet. Så jag skulle gärna vara bättre på att tala. Men det är inget kall för mig, utan snarare en önskan om en färdighet som jag kunde ha nytta och glädje av.

Annat är det med skrivandet. Jag tar nästan alltid en anteckningsbok med mig, om jag vet att jag ska sitta någonstans för mig själv en längre stund, där man kan skriva. Det dyker titt som tätt upp fraser, uttryck och meningar i huvudet på mig, som jag genast vill börja skapa en berättelse kring.

Jag köpte min första skrivmaskin då jag var nio år. Den klarade mitt hamrande i några få år, sedan köpte mina snälla föräldrar mig en ny, elektrisk skrivmaskin. Det är nog jag som ligger bakom framgångarna för den finska pappersinsdustrin.

Måste erkänna att jag blev lite överraskad av den här nya bekantskapens brinnande iver att tala. Hon vill bli en professionell talare, som inspirerar människor och ger dem gåshud. Ni som sett TED Talks vet vad jag menar. Drömmar om att skriva – böcker, bloggar, memoarer, poesi eller vad det vara månde – hör man ofta om. Men det var första gången jag träffade någon som drömmer om att bli talare!

Låt oss avsluta med en hyllning till en bra talare. Kan ni gissa vem det är, om ni bara lyssnar?

 

 

 

Tankar efter en mental fasta

Samtidsskildringar är ofta dystra och pessimistiska. Samtidigt som vi vältrar oss i allt som vår tid för med sig, som sociala medier och smarta telefoner, så skakar vi samtidigt på huvudet åt att vi gör just det.

Ett exempel: jag tillbringar en hel del tid framför datorn, medan jag hela tiden kämpar med att försöka inte sitta så mycket framför datorn.

En dag nyligen bestämde jag mig att ha en så kallad mental fasta. Det betyder att man under en dag (eller mer) inte läser något, inte surfar, inte tittar på TV, inte lyssnar på radio eller musik, och helst inte heller pratar med någon. Tanken med mental fasta är att minimera intrycken utifrån, vila hjärnan och skapa utrymme för tankar.

Det var en rejäl tankeställare, för jag blev tvungen att fråga mig själv vad som egentligen blir kvar när man tar bort dator, tv och information överlag. Jag bestämde mig först för att helt glömma upp och hoppa-mentaliteten, och gav efter för min lust att ta en tupplur på soffan på förmiddagen. Efter det gjorde jag ett träningspass, sedan en långpromenad med hunden, efter det matlagning, ännu en tupplur, och sedan bakade jag.

Jag har sedan tidigare positiva erfarenheter av mental fasta som en kraftfull metod för återhämtning. Även den här gången kändes det som ett bra val att dra ut strömsladden för ett tag. Men för en info-, surfo- och läsoman som jag skulle jag förmodligen implodera om jag inte, efter en ”fastedag”, fick återgå till det jag gör en mycket stor del av tiden, nämligen nördar ner mig i bloggar, sajter och facebooksidor som intresserar mig, och har på musik i bakgrunden.

Egentligen ser jag inget principiellt problem med vår tidsanvändning. Så länge det inte är just ett problem. När ryggen och ögonen börjar värka och gamnacken blir mer och mer framträdande, och inget görs åt saken, då är det ett problem. Det finns annat också, som nätmobbning och identitetskapning och annat hemskt. Jag medger att jag tycker lite synd om folk som helt verkar ha förlorat sin förmåga att bara vara, som inte kan släppa sin mobil överhuvudtaget.

Men jag älskar det faktum att jag får finnas till i en tid som ger så många möjligheter åt en infosaurus som jag. Via olika forum kan jag få hjälp med mina projekt av kunniga personer som bor på andra sidan om oceanerna, och brainstorma idéer med dem. Och när jag träffar trevliga människor IRL kan jag fortsätta hålla kontakt med dem, på FB eller andra kanaler. Förr fick man ofta bara finna sig i att de försvann ur ens liv för eviga tider.

Ett råd kunde väl vara att så länge det känns roligt och givande så är det ok. Det är när andra saker inte längre känns roliga och givande, som man kanske ska fundera över hur man fördelar sin tid och hur det påverkar en.

 

Sluta prokrastinera och börja producera

Utan några som helst vetenskapliga ambitioner skulle jag vilja ge några beprövade råd till alla er där ute som känner att ni har svårt att ta tag i saker och få saker gjorda. Jag talar med erfarenhetens djupaste brösttoner, för jag har varit uppskjutandets Marit Björgen. Är inte det så mycket mer dock, för jag har kommit på hur jag ska göra. Vill gärna dela med mig, för när jag lyssnar på folks gnäll kring det här ämnet, så tror jag att detta med att prokrastinera utgör ett ganska så stort problem för många.

Mina råd, alltså:

Bara börja!

Oberoende om man har en riktning eller plan eller whatever, eller inte, för det man vill göra, så är det en utomordentligt god idé att bara sätta igång. Det är då, och bara då, som det börjar hända saker. Det du gör i början blir kanske skit, men du får något handfast att relatera till när du funderar på hur du ska bli bättre.

Den här bloggen är ett bra exempel på detta. Jag kan inte bestämma mig för något tema, för jag är intresserad av allt och vill skriva om än det ena, än det andra. Svårt att hitta någon bestämd målgrupp i detta läge. Men: längre fram, då jag skrivit jättemånga inlägg om historia, vardagspsykologi och kultur och allt vad det är, så kan jag splittra upp dem på flera bloggar och börja tjäna massor av pengar, hahaha!

Skämt åsido, vad jag försöker säga är att man bör ge upp alla perfektionskrav och kasta sig ut i vattnet, fast man inte kan simma. Om man absolut inte kan börja förrän förutsättningarna är absolut perfekta, så finns det risk att det aldrig blir av, för om förutsättningarna nångång är perfekta, så är de det sällan, mycket sällan. Så vaddå om det blir lite dåligt i början, och inte så perfekt. Människor har fullt upp med sina egna grejer, ingen tänker på dina eventuella misstag. Världen kretsar inte kring dig.

Skriv upp allt du gör

Anteckna varje steg du tar för att ta ditt projekt framåt. Skriv upp det, hur litet det än är. Du blir positivt överraskad när du bläddrar tillbaka och ser hur mycket det faktiskt blir tillsammans, fast det kanske känns som att du gjort ”ingenting”! Att kvantifiera sina insatser på det här sättet är förvånansvärt belönande. Progressionen blir mer konkret och gripbar, och det är lättare att inse värdet av det man gjort.

Jag tror inte på att belöna sig med glass och biobesök. Självklart kan det finnas stunder när det är på sin plats också, men jag tror inte på det som drivkraft i grunden. Drivkraften måste ligga i den tillfredsställelse det är att göra framsteg, bli duktigare, slutföra projekt. En hund ger vacker tass för att få en godisbit, men hela meningen för hunden i den handlingen ligger i att få godisbiten. Jag tror att en dagbok över ens prestationer och insatser är den bästa belöningen man kan ge sig själv.

Skapa rutiner

Avsätt tid för det du ska göra. Det beror lite på vilken typ av projekt det är, men om det handlar om ”riktigt” arbete så avsätter du den tid du tror det behövs, och SITTER DEN TIDEN OCH GÖR DET. Man kan nämligen inte räkna med att inspirationen alltid ska bära en, för den kan ligga och lura utom räckhåll ganska så långa tider ibland. Och då kan man inte bara stå och trampa, för det måste ändå hända saker.

Om det nångång känns som att det verkligen inte går, gör då vad som helst som tar ditt arbete framåt. Jag hade en dag nyligen när jag kände att jag inte hade någonting att ge. Jag var så emotionellt uttömd att det gjorde ont i själen att ens försöka titta på nyheterna. Under hela dagen var den enda nytta jag gjorde att skriva fyra eller fem meningar om mig själv för min profil på en sajt där jag är verksam. Den blev inte perfekt direkt, men jag gick in och ändrade lite när jag kände mig piggare dagen därpå. Busenkelt, för det var ju redan i princip klart!

Ibland sliter man men känner att det inte går framåt ändå. Men min erfarenhet är att det är just under dessa tråkiga transportsträckor som arbetet blir gjort. Ibland får man bita ihop lite, så är det.

Min egen erfarenhet kommer från arbete av mer kreativt slag, men det finns ingen anledning varför de här råden inte skulle kunna fungera i de allra flesta fall.

Träning och allmänbildning ger självförtroende

Jag har nästan hela mitt förbaskade liv kämpat med ett uselt självförtroende. Skriver inte ”förbaskade” därför att jag tycker att mitt liv på något sätt är dåligt, utan mer av frustration över att så mycket tid gått åt till detta med självförtroende. Vid 25 tröttnade jag och kände att nu måste jag göra något åt saken. Jag blev konsument av allehanda självhjälpsböcker, livsfilosofiguider, you name it, det är ju en stor marknad det där. Vägen var lång, men någonstans vid 35 kände jag att jag började få näsan ovanför vattenytan. Poletten trillade inte ner vid ett enda högtidligt tillfälle, men den liksom letade sig ner.

Två andra saker som jag vet att hjälpt mig till bättre självförtroende är…

1) Träning av kroppen, och

2) Träning av knoppen.

Jag har tränat (kroppen) i princip regelbundet i över 15 år. De korta passiva perioder jag haft har dock visat exakt vad träning betyder för mig. När jag inte är i form fysiskt, är jag inte i form annars heller. För ett antal år sedan hade jag en svacka, och ”let myself go”. Jag gick upp i vikt och mådde skit över det. När det där hade pågått ett tag tog jag mig i kragen och for ut och sprang. Det räckte med en gång för att jag skulle trivas bättre i min kropp. Det var inte de extra kilona som gjorde att jag mådde skit, utan min passivitet!

I något skede bestämde jag mig också för att nu vill jag inte längre vara en ignorant idiot, utan nu ska jag bli allmänbildad. Ok, jag var väl inte direkt en ignorant idiot, men jag jobbade vid den tiden i universitetsvärlden, och kände mig patologiskt dum. Alla runtomkring VISSTE ju så mycket. Jag har alltid läst, men nu började jag läsa mycket mer än jag gjort tidigare. Det hade samma effekt som träningen. När jag började lära mig mer om saker, började jag trivas bättre med min hjärna. Inte i första hand för att jag skulle ha blivit intelligentare, utan för att jag aktiverade de små grå, fick dem att hoppa!

Jag är helt övertygad om att vi blir stärkta i vårt självförtroende av att använda våra kroppar, både fysiskt och mentalt. Det får livsenergin att flöda. Det gäller bara att ta sig över det motstånd man kan känna när man ska dra igång (även känt som lättja). Många, många gör inte det, och begår därmed en jättelik björntjänst mot sig själva. Det krävs att man får en aha-upplevelse, som till exempel kan vara som den jag fick då jag for ut och sprang när jag kände mig tjock. Jag märkte att det inte var mitt fysiska tillstånd i sig som var orsaken till att jag kände mig ledsen och nere. Det var för att jag inte gett kroppen den aktivering den behöver. Jag kände mig slankare direkt, även om jag inte kunde ha gått ner i vikt efter bara en runda. Den här insikten blev den starka motivator jag behöver för att i princip alltid ta mig förbi bekvämlighetsfällan.

Samma sak med huvudet. Jag började ju inte veta allt bara för att jag läste mer, men jag fick mer respekt för mig själv. Och jag tror inte att den respekten berodde på kunskapen så mycket, utan på att hjärnan fick något att sysselsätta sig med.