Motivationen har åkt till landet över midsommar och lämnat dig kvar i stan

Writing about a writer’s block is better than not writing at all.

-Charles Bukowski

Inspirationen sover den sömn som du inte fick i natt.

Den lilla energi du kan uppbringa satsar du på meningslöst Facebook-skrollande av inlägg du redan sett två gånger.

Idékläckningsförsöken känns som att trycka på en tom sprayflaska. Det kommer inget ut, för den är tom. Helt enkelt.

Det finns dagar när du måste gräva djupt, mycket djupt, för att få det gjort som måste göras. Och varje gång infinner sig tanken: TÄNK om det inte går över? Tänk om inspirationen, motivationen och idéerna inte kommer tillbaka?

Jag är van att komma igång när jag väl sätter igång. Så brukar det vara i 99 procent av fallen. Det är därför en svacka, när det bara inte börjar flyta på, är så svår för mig att acceptera.

Så där, inlägget blev klart till slut. Och jag tycker faktiskt jag fick till det med rubriken. Den är metaforisk, tänk, jag som är så dålig på metaforer fick till det så där fint. Se där vad man kan hitta då man gräver riktigt djupt.

 

Relaterade inlägg:

Tre tecken på att vissa delar av din hjärna snart klappar ihop

Tankar efter en mental fasta

 

 

 

 

 

 

Vi måste klippa av småflicksflätorna och kaxa upp oss mer!!

När jag gav mig in i copywritingbranschen finkammade jag, som den Homo Googlicus jag är, nätet på all information om ämnet. Med tiden blev jag ”upplockad” i fb-grupper, började prenumerera på nyhetsbrev och följa bloggar. Det var copywritinggurun där ute, som gett mig mycket inspiration och verktyg på vägen, som bara fanns där och gav mig det jag efterfrågade.

Det är bara en sak som stör mig, och det är att de alla är män. Det är alltid en man som dyker upp bakom algoritmhörnet och börjar rå om en med fb-grupper, nyhetsbrev och bloggar. De här männen är ganska offensiva och provocerande i sin framtoning, har starka åsikter och är säkra på sin sak. De är affärsmän mer än något annat, och ser till att synas på nätet för alla oss som hattar runt och söker information.

Medan, tyvärr, de få kvinnor jag sett där ute anspelar på känslor och ”hur mycket de tycker om att skriva”, och att det är därför de sökt sig till yrket. Jag vet att copywriting inte är någon specifikt manlig bransch, men av någon anledning syns inte kvinnorna nästan alls!

Som freelancer och småföretagare gäller det i dagens läge att bli en auktoritet. En auktoritet är en personlighet, någon att räkna med och som kan sin sak. Ja, jag vet att man i början är osäker och det kan kännas som att man förhäver sig själv om man uppträder med stort självförtroende. Men man måste göra det iallafall. Även om du inte har 10 års erfarenhet så måste du bete dig som om du hade det. För även om folk vet att du är oerfaren (din tomma meritförteckning talar ju för sig själv och är ingenting du kan dölja) så är det ingen ursäkt för att lansera sig själv som vore det en skolpresentation i årskurs 6. Ingen kommer att anlita dig om du gör så.

Hur du än väljer att promota dig själv, vilka kanaler du än väljer, försök följa dessa råd:

-Undvik uttryck som att du är i branschen för att ”du tycker så mycket om”, ”du brinner för ”, ”din stora passion har alltid varit” och dylikt. Att engagera kunderna emotionellt är ett mycket bra marknadsföringsgrepp, men svulstiga formuleringar som dessa är inte vägen att gå.

-Ditt mål är att få folk att öppna sina plånböcker. Fundera på vilken typ av annonsering eller marknadsföring du själv faller för. Vad skulle få dig att öppna plånboken? Tillämpa sedan det!

-Satsa på språket och innehållet i ditt budskap. ”Hej, jag heter si och så. Ring mig om ni behöver hjälp med…” räcker inte. Kunderna vill veta mer om dig och ditt erbjudande.

-Om du hänger på nätet, ta reda på hur det fungerar som marknadsplats! SEO, sökord och sånt är grejer som det är bra att ha koll på.

 

Relaterade inlägg:

Är du intressant, lilla vän?

Hur Seinfeld lärde mig en viktig poäng om pasta

Vill du sälja? Skräm skiten ur folk

Träning och allmänbildning ger självförtroende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Är du intressant, lilla vän?

Idag har jag suttit hela dagen och försökt göra mig själv intressant. Det ska skrivas presentationer på plattformar, bloggar, google docs, hemsidor. Och i dagens värld har du mindre chans än en snöboll i helvetet, om du inte lyckas fånga läsaren direkt från första meningen. ”Hej, jag heter Eva” duger inte.

Den amerikanske copywritern Joseph Sugarman skriver:

Your readers should be so compelled to read your copy that they cannot stop reading until they read all of it as if sliding down a slippery slide.

Vidare säger han att första meningens uppgift är att få läsaren att läsa andra meningen. Den andra meningens uppgift är att få läsaren att läsa tredje meningen. Den tredje meningens uppgift är att… Osv.

Denna magi ska du alltså få till varje gång du promotar dig själv out there, annars är det ingen som orkar läsa.

Och hur intressant är du, egentligen?

Svaret är att det inte spelar så stor roll. Du måste inte ha bott på fem olika kontinenter, skrivit arton böcker och ha Instagram fullt av selfies med pingvinerna på Antarktis för att vara intressant. Det är det som är Internets välsignelse. Alla som vill och är någorlunda kreativa och uppfinningsrika kan vara någon på nätet.

Den stora fördelen med att skapa en berättelse kring sin egen person är att man inte behöver göra någon research. Det är bara att sätta igång och dokumentera.

Så vad har du som kan göra dig intressant? Min bakgrund är kanske inte helt typisk, men jag ser den inte heller som särskilt intressant att sprida som sådan. Det som känns mest betydelsefullt för mig är sådant som skett inom mig. I vissa sammanhang kan det förstås också lyftas fram, men frågan är vad jag vill ska bli en del av min berättelse om mig själv? Jag berättade idag en anekdot om min pappa, skämtade lite om Sveriges historia och kryddade med ett citat på oväntad ställe. Funkar det? Det vet jag inte, för det kan man inte veta. Publiken bestämmer.

 

Relaterade inlägg:

Vad ska du tänka på då du skriver en Om oss-sida?

Vi måste klippa av oss småflicksflätorna och kaxa upp oss mer!!

 

 

 

 

 

 

Alla behöver vi lite Rocky och Dior ibland

Vi människor är sällan helt sanna mot andra och oss själva om vilka vi är, vad vi vill och vad vi tycker om. Vi skapar en bild av oss själva, baserad på normer som säger hur man bör vara, och så antingen lever vi efter den bilden så gott vi kan eller så gör vi inte det, och skäms.

Ett sätt som denna pretentiösa sida tar sig uttryck är vilken typ av underhållning vi väljer. Underhållning betraktas som bekant antingen som bra och dålig. Och vi tror att våra val på underhållningsfronten berättar alldeles förfärligt mycket om vilka vi är. Så vi säger att vi tittade på den där tre timmar långa andravärldskrigsdokumentären, fast vi i själva verket tittade på Glamour. Eller så tittade vi faktiskt på andravärldskrigsdokumentären, men halvsov samtliga tre timmar. Men det är ju sånt man SKA tycka är intressant.

Det kommer en dokumentär på TV just nu som handlar om tidningen New York Times och dess bevakning av Donald Trump, bland annat. Jag såg första avsnittet – och tyckte det var lite småsegt. Samma dag såg jag en annan dokumentär som handlade om modehuset Diors historia. Jag satt som klistrad framför den. Och svor över mig själv för att jag var uttråkad av den intellektuella underhållningen och road av den ytliga.

Minns en episod från studietiden, då jag i förbifarten berättade för en vän att jag sett en Rockyfilm på TV. Hen spärrade upp ögonen och utbrast nästan indignerat: Tittade du på ROCKY? Inte måste du titta på Rocky! JAG kan rekommendera BRA filmer åt dig!

Det här var en tid då det var mycket viktigt att tycka om rätt saker, men i något skede började jag göra uppror, och det här kan mycket väl ha varit en avgörande händelse. Jag minns inte exakt vad jag svarade, men min reaktion var att jag blev provocerad över att hen antydde att jag är ett hjälplöst mähä som tror att jag ”måste” titta på Rocky. Jag valde ju själv att titta på Rocky. Det var avkopplande. Det var underhållande. Varför kan det inte få vara det, bara?

Helt har jag inte sluppit min prettosida (borde jag ha tyckt att den där New York Times-grejen var intressant?), men nästan.  Eller vad säger ni om det här: Jag älskar motorcykel-, långtradar- och helikopterjakterna i Terminator. Och slagsmålsscenen i Matrix, när Keanu Reeves till slut får alla sina superkrafter. Och jag tänker inte ens försöka förstå varför.

 

Att nätverka är att hjälpa andra i första hand

The currency of real networking is not greed but generosity.

-Keith Ferrazzi

För ett tag sedan deltog jag i en kurs i företagande. Med tiden som kursen löpte på blev folk mer och mer bekanta med varandra, och kurstillfällena började fyllas av ett gemytligt tjatter. När kursen led mot sitt slut föreslog någon att vi skulle starta en Facebook-grupp, där vi skulle kunna fortsätta hålla kontakten, diskutera och nätverka.

Jag gick med naturligtvis. Lite senare fick jag en kolumn publicerad i en tidning. En positiv händelse som hjälpte min karriär framåt. Eftersom några andra också hade delat med sig av framsteg de gjort i sitt företagande, så delade jag artikeln i gruppen.

Två personer av nästan 30 gillade, trots att alla i gruppen hade sett min uppdatering. Jag måste erkänna att jag blev lite besviken. Det kändes som om de andra inte unnade mig min framgång. Jag är inte så naiv att jag tror att folk alltid orkar läsa allt man delar. Men bara det att jag fått min text publicerad hade väl varit värt åtminstone en tumme? En stund kändes det som att jag var utsatt för en komplott, där de andra tryckte ner mig psykologiskt. Jantelagen, kallas det visst.

Men sedan började jag fundera vidare på detta med att uppmuntra andra, och dess relation till nätverkande. Och jag blev glad igen då jag tänkte att jag förstår något som många andra inte förstått. Att nätverka är nämligen inte bara att framhäva sig själv, gå runt och presentera sig och berätta vem man är och vad man gör. Det är lika mycket att lyssna, klappa på axeln, berömma och glädja sig åt när det går bra för andra.

Jag kommer troligtvis inte att rekommendera någon från den här gruppen, om jag blir tillfrågad om trädgårdsmästare, revisorer och hemsidesnickare. Det är ingen medveten strategi, eftersom jag aldrig förstått mig på sociala spel och intriger. Det är mer en mänsklig reaktion. Jag kommer nämligen ihåg namnet bara på de människor som gillade mitt inlägg (och dem skulle jag rekommendera)! Så är det nämligen, gott folk. Skapar du ett rykte som en som stöttar och uppmuntrar, så blir du ihågkommen och rekommenderad. Annars inte.

 

 

Hur lätt det är att släcka en låga

There are no laws for the novel. There never have been, nor can there ever be.

-Doris Lessing

När jag gick i gymnasiet fanns det en regel för uppsatser: de skulle vara fakta. Det betydde att de inte fick vara sagor, ni vet, påhittade berättelser, fiktion. Jag hade redan då skrivit och läst en del, och utvecklat min egen stil. Som var sagor, påhittade berättelser, fiktion. Jag upplevde att jag inte kunde skriva på något annat sätt, så jag körde på med min stil. Eftersom det inte var förbjudet utan önskvärt att uppsatserna skulle vara faktauppsatser, blev jag alltid godkänd, men de högsta betygen fick jag inte.

Min modersmålslärare tyckte nog inte heller om de regler hon var tvungen att följa. När du blir författare får du skriva hur du vill, sa hon. Jag är för evigt tacksam och glömmer aldrig det hon sa. Men det plågade mig att jag inte kunde skriva enligt de regler som det inte verkade vara något som helst problem för andra att följa.

Lustigt nog verkade det ändå göras undantag med även denna regel. Vad är väl regler till för om inte för att brytas. Jag fick högsta betyg i min finska uppsats (samma regler gällde även för det andra inhemska språket, som ju var finska för mig) i studentskrivningarna. Trots att jag fantiserade. Jag blev så förvånad och överraskad att jag frågade min lärare hur det kunde komma sig. Man fick ju inte fantisera. Ja men den var så finurlig, svarade han.

Tyvärr var det för sent.

Gymnasiet med sina regler förstörde min skrivlust för många år framöver. Jag kunde inte släppa känslan att det jag skrev var fel, vad det än var. Med tiden lärde jag mig skriva akademiskt, journalistiskt och kåserande. Men jag har aldrig mer skrivit fiktivt i vuxen ålder. Det är inte så att jag känner någon längtan efter att uttrycka mig fiktivt. Tycker det låter mest jobbigt. Men jag kan inte låta bli att undra över hur allt hade blivit om gymnasiet uppmuntrat till att skriva, bara.

Om skrivrutiner: Lita inte på känslorna. De leder dig ofta fel

Jag är en vän av rutiner. Också när det gäller kreativitet. Skriva varje dag, hur jobbigt och motigt det än känns att sätta igång, och hur dåligt det än känns att det går.

En stötesten för många är att de tror att arbetet inte går framåt när det inte känns att det går framåt. De tror att stora framsteg ackompanjeras av lika stora känslor av framsteg. Men i själva verket är det när vi jobbar på no matter what som vi tillryggalägger de flesta milen på den resa ett skrivprojekt innebär.

Detta har jag lärt mig från situationer, där jag inte haft något annat val än att jobba på, eftersom det har funnits en deadline med i bilden. På något mirakulöst sätt har arbetet blivit färdigt, även om det sällan kändes att det egentligen hände något. Och när jag i efterhand tittar på stycken jag vet att jag skrev under stor vånda, sticker de inte ut som något speciellt. Men när jag skrev dem var jag helt övertygad om deras uselhet.

Under studietiden var jag till och med med om att en lärare specifikt lyfte upp ett sådant avsnitt från min essä som ”mycket bra”. Tänk om jag hade raderat avsnittet därför att jag bedömde det som dåligt i min egen känslovillervalla?

Jag hade aldrig fått uppleva berömmets sötma!

Den viktigaste lärdomen som jag vill dela med mig av är, att de stunder jag upplevde att jag var inspirerad aldrig hade räckt för att ro projektet i hamn. Vi förstår inte alltid själva när vi åstadkommer något ”bra” eller ”dåligt”. Vi ska därför inte lita alltför mycket på våra känslor, utan mer lära oss förlita oss på processen. Uthållighet och beslutsamhet leder dig dit du vill, förr eller senare.

You have to relax, write what you write. It sounds easy but it’s really, really hard. One of the things it took me longest to learn was to trust the writing process.

-Diane Setterfield

Läs mer:

Om stora idéer och hur det föds

Vill du vara skribent? Så skriv!

Ta inte text på så stort allvar. Så blir du av med skrivkramp

Sluta prokrastinera och börja producera

 

 

 

 

Ta inte text på så stort allvar. Så blir du av med skrivkramp

Know your literary tradition, savor it, steal from it, but when you sit down to write, forget about worshiping greatness and fetishizing masterpiezes.

-Allegra Goodman

När jag i tiderna skulle skriva min C-uppsats, hade jag ingen aning om hur man kommer igång. Redan då hade jag skriverfarenhet, men jag hade inga idéer. Blev placerad i handledningsgruppen ”som behöver mer stöd”. Gissa om det fick mig att känna mig patetisk. När jag hade kniven mot strupen, dök plötsligt tanken upp att skriva ner vad som helst, precis vad som helst, som dyker upp först. Nu. Jag skrev det, och det var det som min uppsats kom att handla om i slutändan. Men det tog ännu många år innan lärdomen från C-uppsatsen sjönk in hos mig. Jag studerade till magister, och jobbade som forskningsassistent och doktorand, hela tiden med skrivkramp och en evig oförmåga att få ner saker.

Svårigheter att komma igång med skrivande beror ofta på att vi kräver att det ska vara perfekt från början. Det är när vi tar text på för stort allvar som vi drabbas av skrivkramp. Var denna absurda respekt för tecken på ett papper (eller skärm) kommer ifrån har jag inte kommit underfund med. Men en tanke jag får om min egen bakgrund är att ingen berättar för oss att det får vara dåligt i början. Allra minst inom akademin. Vi är livrädda för kritik, att folk ska tycka att vi är dåliga skribenter, och vi vågar inte ens vara dåliga inför oss själva, när vi sitter ensamma med texten.  Vi skriver hellre ingenting alls, än skriver nånting dåligt.

En fördel med att vara skribent eller bildkonstnär, jämfört med till exempel sångare eller dansare, är att vi aldrig behöver prestera live. Men det är också en nackdel, därför att vi aldrig måste kasta oss ut och prestera i stunden. Vi lär oss inte improvisera om det skulle behövas, och vi tvingas heller inte nöja oss med det som inte blev perfekt.

Men bara för att vi skribenter inte måste, betyder det inte att vi inte kan öva oss i att prestera live, eller så nära det går att komma live i sammanhanget. Ett sätt att komma åt orimlig, onödig och tidsslösande skrivkramp är att skriva och publicera. Skriv och publicera något varje dag. Förr hade det inte varit möjligt, men nuförtiden är det, och det finns ingen ursäkt att inte publicera det du skriver. Och gör du det varje dag så hinner du inte fundera så mycket om det blev bra eller inte.

Jobbar du på så här så kommer du inte bara över din skrivkramp. Gör man något upprepade gånger så blir man dessutom BRA på det. Det är oundvikligt.

Saknar du idéer? Tre tips för att komma igång:

  • Öppna närmaste bok eller tidning och skriv om det första du ser där.
  • Skriv om hur svårt det är att skriva. Vad beror din skrivkramp på?
  • Vad skriver andra om? Sno idéer (men kopiera aldrig någons text!) och skriv om dem från ditt eget perspektiv.

 

Relaterat:

Vill du vara skribent? Så skriv!

Om stora idéer och hur de föds

Hur lätt det är att släcka en låga

 

 

 

 

 

 

Tre tecken på att vissa delar av din hjärna snart klappar ihop

Programmet Vetenskapens värld i SVT hade nyligen ett tema om hur våra hjärnor påverkas av för mycket information. Föga förvånande är det de delar av hjärnan som har hand om kognitiva funktioner, minne och koncentrationsförmåga som drabbas på olika sätt, främst så att de helt enkelt börjar fungera sämre. De måste få vila.

När vi arbetar hårt med kroppen är det av någon outgrundlig anledning lättare att inse var gränsen går, att känna när kroppen behöver återhämta sig. När jag sommarjobbade i växthus i min ungdom, ett tungt fysiskt jobb, minns jag hur skönt det var att bara sitta när jag kom hem på kvällarna. Och det gjorde jag. Jag for inte iväg och tränade för maraton, utan såg till att vila min trötta lekamen. Det kändes fullständigt självklart.

Varför är det då så mycket svårare att avgöra när huvudet måste vila? Vi har kanske inte lärt oss identifiera signalerna. Efter en arbetsdag framför skärmen kommer vi hem – och sätter oss framför skärmen. Att vi kanske har ont i huvudet reflekterar vi inte ens över, för det är vi så vana vid.

Jag är lyckligt lottad, för jag drabbades under studietiden av en ohygglig spänningshuvudvärk, som gjorde mig sängliggande i tre dagar. Bokstavligen, för jag kunde inte ens sitta upp. Det var första läxan jag fick vad det kan leda till om man överanstränger hjärnan. Så jag lärde mig att ta paus då jag kände att spänningshuvudvärken åter var i antågande.

Men när jag väl lärde mig undvika huvudvärken, som ju känns rent fysiskt och inte ger så många andra alternativ än vila, så surfade jag mig ännu under många år till mental trötthet. Den kröp på mer diskret, och jag kopplade inte ihop den med överbelastning av hjärnan. Under de här åren kom sociala medier och därmed ännu mer anledning att sitta online.

Mitt problem är att jag älskar information, jag läser mycket och är mycket ute på nätet. Nästan alla mina intressen handlar om information i någon form: Läsa, skriva, musik. Så om min hjärna ska få vila så måste jag aktivt planera in det.

Jag minns inte riktigt vad det var som fick mig att införa skärmtid för mig själv. Kanske mer medvetandegörande om fenomenet, kanske att jag undermedvetet såg mönster i mitt känsloliv, när jag mådde bra och inte. Nu när jag tänkt mer på saken, tror jag jag kan sätta fingret på några signaler att vara uppmärksam med:

  • Man blir mentalt uttömd. Det är en annorlunda trötthet än ”vanlig” trötthet. Man blir mentalt helt slut. Om du plötsligt börjar känna att ingenting känns roligt av det som du annars brukar njuta av att göra, försök vila upp huvudet och se om det sker någon känslomässig förändring.

En konstnär, som jag tyvärr glömt namnet på, sa i en intervju på TV att vi ”kväver våra känslor” genom att vi sitter för mycket uppkopplade. Det är helt sant! När man tvingar in mer och mer intryck, får känslorna, våra ”inre intryck”, ingen möjlighet att komma fram.

  • Man blir rastlös och ”speedad”. Orkar du inte läsa klart en text som är längre än 300 ord? Tycker du att det är svårt att finna ro att sitta och se en film på  cirka 1 timme 45 minuter, eller ens en TV-serie som räcker en timme ? Ja-svar här betyder koncentrationssvårigheter.

På nätet kan vi styra hur länge vi ägnar oss åt en grej, och den tiden tenderar bli kortare och kortare, eftersom det hela tiden dyker upp någon ny intressant länk att klicka på. Själv märkte jag till min stora sorg att jag inte alltid orkade höra klart låtar, om jag hängde på Youtube eller Spotify.

  • Orimligt hög grad av irritation på gnällande ungar och husdjur och äkta hälfter, som stör dig mitt i inläggsförfattandet eller bilduppladdningen. Det betyder att du prioriterar fel saker. Dina vänner kan vänta på din alltime-kickass-dropdeadgeorgeous-bild på Instagram, men din katt ska inte behöva vänta på sin mat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur Seinfeld lärde mig en viktig poäng om pasta

The more the mind must work to reach a conclusion that it eventually successfully reaches, the more positive, enjoyable, or stimulating the experience.

-Joseph Sugarman

Har du någon gång stannat upp och undrat varför du föredrar en TV-serie framför en annan? Eller varför du upplever en bok som bra och en annan som dålig?

Och om någon frågar Varför? kan det vara svårt att förklara och du säger: Vet inte, det bara är så.

Kanske är det så att texten eller serien stimulerade din hjärna på rätt sätt? Forskning visar, att ju fler av en viss uppsättning delar i vår hjärna som stimuleras när vi tar del av en kreativ produkt, desto positivare upplever vi den. Dessa delar är de som kontrollerar tänkande, intuition och känslor. Ju fler av dessa som är med och arbetar, desto mer stimulerade och underhållna känner vi oss.

Sugarman skriver följande:

”If you make your intentions too obvious, the prospect will feel either patronized or bored. Make the prospect think in order to come to a conclusion, and you create a very stimulating mental effect.”

Detta känns ganska tydligt på ett teoretiskt plan, men hur förverkligar jag det? Hur erbjuder jag min läsare utmaning på lämplig nivå? Konkretion, någon?

Poletten ramlade ner när jag tittade på ett avsnitt av Seinfeld. (Beklagar, men om man inte sett Seinfeld och känner dess karaktärer så kommer man inte att förstå följande exempel).

Kramer har byggt en liten staty av skruvpasta som föreställer Jerry. Jerry frågar: Why fusilli? Kramer svarar: Because you’re crooked! I’m making one for you too, George. From ravioli!

Scenen passerar utan att Kramer förklarar varför han ska göra Georges staty av just ravioli. Det tog någon sekund för mig att komma på svaret. Och samtidigt förstod jag också Sugarmans exempel lite bättre. Eftersom svaret inte skrivs på tittarens näsa, måste man tänka till lite extra, men svaret är ändå inte för svårt att komma fram till själv.