SEO eller SE(N)O?

Jag är skribent och när jag skriver, så sker det antingen spontant och med hjärtat, eller disciplinerat och målmedvetet.

Men jag börjar aldrig skriva en text med ”sökordet före”.

Jag säger inte så här för att jag har något emot SEO-optimering, utan för att jag väldigt gärna skulle vilja kunna det!

Ända sedan jag startade företag, har jag kämpat med detta SEO. Jag förstår principerna, sökord i rubriken och texten och så (har även ett optimeringsverktyg för den här bloggen), men har nog aldrig riktigt lärt mig hur man egentligen ska göra. När jag skrivit ett inlägg, och verktyget pockar på ett nyckelord jag vill bli hittad på, är det alltid helt tomt i bollen. I dunno, typ.

Det var först helt nyligen det gick upp för mig att man bestämmer sökordet FÖRST och SEDAN bygger man upp inlägget kring det ordet! För att hitta ett grymt bra sökord måste man göra en sökordsanalys, så man vet vad folk vill läsa om. Så pluttar man in det lite här och var i texten, och så får man massor av läsare!

Jag är inte särskilt principiell av mig, ni vet, jag tycker inte att sådant här begränsar min frihet som skribent, eller placerar in mig i nåtslags mainstream-mittfåra. Tror det handlar om kunskap att kunna skriva både SEO-optimerade och läsarvänliga inlägg. Läser ju sådana hela tiden på nätet, så jag vet att det går.

Jag kommer att försöka lära mig mer med tiden, för egentligen tycker jag det är kul att ha nåtslags mål med skrivandet, också annat än att bara ”flumma på”.

Vad tycker ni om SEO, är det bra eller SENO?

Ett erkännande om innehållet här på bloggen!

I have a confession to make.

Under de senaste månaderna har jag dubbelanvänt mina LinkedIn-inlägg även som inlägg här på bloggen! Eftersom jag med mycket möda och stort besvär skrivit på LinkedIn så har det känts som waste of material (ursäkta alla dessa engelska uttryck, jag läser väldigt mycket på engelska nuförtiden och blir påverkad!) att inte dela det jag skriver där också här på bloggen.

LinkedIn är ju en egen värld och jag har ansträngt mig en del att komma underfund med det forumet. Nu när det börjat kännas mer avslappnat där borta känner jag att jag räcker till för lite mer innehållsskapande här igen!

Men tyvärr har copypeistandet gjort innehållet här på bloggen mer spretigt och ofokuserat. Syftet med den här bloggen är ju från början att handla om skrivande och skapande. På LinkedIn skriver jag om andra saker rätt mycket också.

En anledning att jag vaknade upp var en text jag läste om content marketing. En fråga man bör ställa sig är: Vad är ditt syfte med olika sociala medier? Ups…

Nu tänker jag att jag måste bli mer aktiv och skapa genuina blogginlägg. Också för min egen skull. Genom bloggandet bearbetar jag nämligen mina egna tankar, får distans och nya idéer och insikter om skrivandet.

En föreläsare jag hade en gång sa att ”Man skriver sig fram till  resultat”, och det stämmer verkligen. Ibland inser jag grejer medan jag skriver!

På LinkedIn blir inläggen också väldigt korta från bloggperspektiv, eftersom det finns en begränsning hur mycket man får skriva. Här på bloggen framstår texterna som avhuggna. Det bara känns som att en bloggtext bör vara lite längre och utveckla saker lite mer.

Olika forum är verkligen olika forum.

So back to basics (nu gjorde jag det igen, engelska alltså), nu ska jag börja blogga mer om skrivande, skapande och mitt jobb som skribent!

Är det något som intresserar er särskilt kring dessa ämnen, som ni gärna skulle se inlägg om? Kommentera då gärna eller skicka email till eva@evagranqvist.com!

Ibland önskar jag att vi fortfarande skrev på skrivmaskin!

Jag började skriva redan som barn och köpte min första skrivmaskin som 9-åring i mitten på 80-talet. Ute på landet där vi bodde var det inte många som ägde en ”datamaskin” ännu då, och tanken att jag skulle ha ägt en fanns inte.

Kan inte påstå att jag direkt saknar när dom där ”armarna” som ska trycka bokstaven på pappret (vad tusan heter dom?) fastnade i varandra. Inte heller frustrationen över att slå fel när man precis klarat nästan ett helt ark. Ett sjuhelvetes oväsen var det också.

Vill jag tillbaka till det? Inte egentligen.

Men det slet inte på ögon och hjärna så mycket att skriva på skrivmaskin. Mörka ringar runt ögonen och spänningshuvudvärk – vad var det?

Nuförtiden ser vi alla ut som pandabjörnar.

Hur syndar du?

Luck is not a factor. Hope is not a strategy. Fear is not an option.
-James Cameron
Hur syndar du mot dessa förhållningsregler? Jag syndar så här:
HOPP
Jag tappar ofta bort mig i att läsa inspirerande texter OM att skriva, istället för att skriva.
Rutiner hjälper till viss del, och bara själva medvetenheten om att man kan ramla i den här fällan hjälper också att göra bättre val.
RÄDSLA
Som egenföretagare, visst är jag ofta rädd att det inte ska gå vägen. Men rädsla förlamar, och medan man inte ska döma sig själv för att man känner rädsla, så gäller det att inte låta den ta över.
Tips: Vaknar du i vargtimmen och känner att allting känns så stort och svårt? Ta ett så djupt andetag du nånsin förmår. Det hjälper till att normalisera tankarna.
TUR
Ingen issue för mig, har aldrig förlitat mig på tur. Men jag vet, likt en viss känd svensk slalomåkare, att den ökar ju mer man tränar.
Vilken av reglerna känner du starkast för?

Gjorde 70-talets selfhelp oss ensamma?

Self help-böcker är intressanta tidsdokument. Man kan få helt olika tips om man läser en self help-bok skriven idag eller en som är skriven för 40 år sedan.

Jag började reflektera över tidsaspekten när jag läste vad Wayne W. Dyer skrev i mitten på 70-talet om relationen föräldrar-barn. Det är viktigt att föräldrar släpper greppet om sina vuxna barn, och inte ger dem dåligt samvete över att de lever sitt eget liv, menade han. Ett uttryck för att de inte släpper greppet var t. ex. att förvänta sig att de kommer över varje söndag och äter middag.

Överhuvudtaget var besattheten av att ALLTID äta middag tillsammans inom familjen en begränsande faktor för att människor skulle få komma och gå som de ville. Det gjorde dem till medlemmar av en flock och hindrade dem från att hitta sitt eget genuina jag.

Det berättar om ett samhälle som förespråkar stark individualism.

Individualistiska är vi än idag, men visst pratas det numera igen mer om vikten av gemenskap, äldre som känner sig ensamma och gemensamma matstunder?

På 70-talet sågs det som mossig medeltid, men på 40+ år hinner man börja se konsekvenser och pendeln börjar svänga tillbaka.

TV-spelet ökade min självkännedom

Är du explosiv eller en sådan som harvar på?

Blev för första gången medveten om de här skillnaderna i personligheter när jag och min man köpte ett TV-spel för träning.

Det fanns alla möjliga utmaningar i spelet, och med tiden märkte jag att min man slog mig varje gång när det krävdes djup fokusering och koncentration under en längre tid.

Medan jag glänste i – backhoppning! Av någon anledning kunde jag tajma mitt avstamp exakt i rättan tid, varje gång. Det stod klart att jag var duktigare när det gällde korta, dynamiska prestationer.

Hur i hela fridens namn kan en sådan som jag jobba som skribent? Skribenter måste väl koncentrera sig jättemycket och långa tider?

Jag undrade också. Men i skenet av vad jag gjorde tidigare blir det lättare att förstå.

Jag jobbade som doktorand och skrev på en doktorsavhandling. Ett drömjobb för en vetgirig person som dessutom älskar att skriva. En utbildning som är få förunnad.

Varför kändes det inte som jag levde min dröm då?

Jag var uttråkad, rastlös och frustrerad.

Det är först under senare tid som jag börjat förstå varför jag inte trivdes med avhandlingsskrivandet, trots att jag tycker om att skriva. Observationerna från ett TV-spel hjälpte mig att förstå mig själv bättre.

Mina olustkänslor och leda berodde på att jag vaknade varje morgon i flera år, öppnade datorn och glodde på samma text.

Det passar inte en person som är duktig på backhoppning i TV-spel. En sådan person är explosiv, som jag brukar kalla det för mig själv. Vad jag menar är att jag gillar korta, snabba prestationer där man inte hinner tröttna eller tänka för mycket.

Att skriva copy är emellertid den perfekta skrivformen för mig. Texterna är korta (och då räknar jag också att 10 sidor är kort), tiden man använder för ett projekt är kort (och då räknar jag flera veckor och t o m månader som kort). Jag får hela tiden sätta mig in i nya saker, slå upp nya ord, bekanta mig med nya branscher och sammanhang.

Jag hinner inte bli rastlös eftersom arbetet erbjuder tillräckligt med omväxling.

Jag skulle till och med kunna tänka mig att skriva en bok – men inte i 4-5 år. Huvudsaken att man kan sätta punkt inom en rimlig tidshorisont och gå vidare till andra utmaningar.

Är du explosiv eller en som harvar på? Om du inte har en aning, fundera på vilken friidrottsgren du tror du skulle passa för. Jag skulle aldrig ha tålamod att springa en maraton, eller ens 10 000. Skulle dö av leda. Medan 100 meter, anytime!

Ta din stress – annars blir den andras stress

”Jag tar ingen stress av det…”

STOPP!!! Gör du verkligen inte det? Inte alls?

Låt mig förklara.

Jag tycker stresshantering är en bra sak. Självklart är det inte hälsosamt att hela tiden leva i ett alarmtillstånd med allt vad det innebär av högt blodtryck, sömnlöshet och tillfällig blindhet.

Men det finns de personer som verkligen inte tar någon stress överhuvudtaget, aldrig någonsin. De glider runt i ett orubbligt tillstånd av zen, och det låter väl härligt, om det inte vore för följande:

Det är de som alltid kommer för sent, som kontinuerligt lämnar saker till sista minuten eller missar deadline helt och hållet, och som inte sköter sin del av arbetet.

Och med denna inställning orsakar de här personerna en sjuhelvetes massa stress – för andra. De städar sin egen tillvaro, men här snackar vi inte om någon miljövänlig avfallshantering, för någonstans får någon annan allt det över sig som den första rensade ut.

Utanför mitt fönster håller flitiga kommunanställda på och sopar gatan. Grus och sand som samlats på asfalten efter vintern lastas upp på en lastbil som kör iväg det någonstans. Men säkerligen inte till någon annans gata.

Hjärnan älskar när du trasslar in dig!

Nästa gång du trär på dig dina jeans, ta det andra benet först. Alltså det du vanligtvis inte börjar med. Kändes det konstigt? Det är precis det som är meningen!

Det har kommit till min kännedom att det är ett bra sätt att bibehålla hjärnans fräschör, nämligen att ändra gamla invanda mönster. Hjärnan vill ha omväxling, bli överraskad, få nya intryck att jobba med.

Att ändra invanda mönster behöver inte handla om stora saker. Det räcker att göra de allra minsta saker, saker som vi ofta inte TÄNKER på, på ett annat sätt!

Förutom det där med jeansen så brukar jag numera torka bordet med vänster hand (är högerhänt – är du vänsterhänt gäller det omvända), torka hundens tassar i en annan ordning (där får hundens hjärna också lite jympa) och ta på mig jackan med vänster hand först (var beredd på att det är lite bökigt i början).

Och plötsligt blir annars så automatiska handlingar något man blir medveten om i allra högsta grad.

Det enda jag inte rekommenderar är att experimentera med höger och vänster ute i trafiken. Där får vi nog finna oss i att köra på i samma gamla hjulspår.

Anteckningsbokens berättelse

Att öppna en gammal anteckningsbok. Har du gjort det nångång? Vad hittade du?

Jag hittade listor, kontakter, kursanteckningar, ambitioner, planer. Minnen från faser när man nördat ner sig i något – vissa korta, andra långa. En berättelse om mycket vilja och mycket intresse.

Precis som mitt liv! Jag har jobbat som doktorand, forskningsassistent, databasadministratör, journalist, teatervärdinna, museiassistent och kontorsråtta.

Jag är pol.mag., kulturproducent och hundinstruktör. Har pluggat programmering, webbkommunikation och Röda Kors-kunskap, PR, politisk lobbying och ryska.

Ärligt talat skämdes jag länge för att jag gjort allt detta. Samhället lär oss ju att vi måste veta vad vi vill med livet när vi är 15. Nu vet jag bättre.

Den legendariska copywritern Joseph Sugarman skriver nämligen så här:

”The thirst for knowledge, a tremendous curiosity about life, a wealth of experiences and not being afraid to work are the top credentials for being a good copywriter.”

Inte konstigt att jag känner att jag hittat hem själsligt när det gäller min yrkesidentitet! Jag som alltid sett mig som patetisk och obeslutsam inser plötsligt att jag pluggat hela mitt liv för att bli just det jag är idag! Jag visste inte det, bara.

En kvinna och hennes hund

Var precis ute på promenad med min hund och noterade hur ovanligt sakta och försiktigt alla bilar körde. Jag vet varför.

Det var i fredags, nångång efter tre på eftermiddagen. Jag lade sista handen vid ett arbete som skulle in till en kund.

Plötsligt började det droppa in flera mejl från lokaltrafiken. Jag prenumererar på deras störningsinformation, men eftersom jag inte skulle iväg nånstans klickade jag bara lite irriterat bort dem. Stressad!

Någon timme senare fick jag höra att en kvinna och hennes hund blivit ihjälkörda, ungefär en kilometer fågelvägen från oss. Båda dog omedelbart. Chauffören flydde från platsen men greps senare.

Det var därför jag fick alla dessa mejl, för olyckan påverkade lokaltrafiken.

Den tragiska händelsen har berört hela vårt lilla samhälle. Bilisternas försiktighet varar väl inte så länge – snart fortsätter de köra obekymrat i 50, 60 på 30-vägen som går förbi vårt hus. Men just nu är händelsen färsk i deras minnen och vi är alla ödmjuka och fyllda av respekt inför livets oförutsägbarhet.

Jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som får vara kvar i livet och arbeta i mitt lilla företag. Till och med stressen är jag tacksam för, den hör trots allt till livet. ”En kvinna och hennes hund” kunde ha varit jag och min hund.