TV-spelet ökade min självkännedom

Är du explosiv eller en sådan som harvar på?

Blev för första gången medveten om de här skillnaderna i personligheter när jag och min man köpte ett TV-spel för träning.

Det fanns alla möjliga utmaningar i spelet, och med tiden märkte jag att min man slog mig varje gång när det krävdes djup fokusering och koncentration under en längre tid.

Medan jag glänste i – backhoppning! Av någon anledning kunde jag tajma mitt avstamp exakt i rättan tid, varje gång. Det stod klart att jag var duktigare när det gällde korta, dynamiska prestationer.

Hur i hela fridens namn kan en sådan som jag jobba som skribent? Skribenter måste väl koncentrera sig jättemycket och långa tider?

Jag undrade också. Men i skenet av vad jag gjorde tidigare blir det lättare att förstå.

Jag jobbade som doktorand och skrev på en doktorsavhandling. Ett drömjobb för en vetgirig person som dessutom älskar att skriva. En utbildning som är få förunnad.

Varför kändes det inte som jag levde min dröm då?

Jag var uttråkad, rastlös och frustrerad.

Det är först under senare tid som jag börjat förstå varför jag inte trivdes med avhandlingsskrivandet, trots att jag tycker om att skriva. Observationerna från ett TV-spel hjälpte mig att förstå mig själv bättre.

Mina olustkänslor och leda berodde på att jag vaknade varje morgon i flera år, öppnade datorn och glodde på samma text.

Det passar inte en person som är duktig på backhoppning i TV-spel. En sådan person är explosiv, som jag brukar kalla det för mig själv. Vad jag menar är att jag gillar korta, snabba prestationer där man inte hinner tröttna eller tänka för mycket.

Att skriva copy är emellertid den perfekta skrivformen för mig. Texterna är korta (och då räknar jag också att 10 sidor är kort), tiden man använder för ett projekt är kort (och då räknar jag flera veckor och t o m månader som kort). Jag får hela tiden sätta mig in i nya saker, slå upp nya ord, bekanta mig med nya branscher och sammanhang.

Jag hinner inte bli rastlös eftersom arbetet erbjuder tillräckligt med omväxling.

Jag skulle till och med kunna tänka mig att skriva en bok – men inte i 4-5 år. Huvudsaken att man kan sätta punkt inom en rimlig tidshorisont och gå vidare till andra utmaningar.

Är du explosiv eller en som harvar på? Om du inte har en aning, fundera på vilken friidrottsgren du tror du skulle passa för. Jag skulle aldrig ha tålamod att springa en maraton, eller ens 10 000. Skulle dö av leda. Medan 100 meter, anytime!

Ta din stress – annars blir den andras stress

”Jag tar ingen stress av det…”

STOPP!!! Gör du verkligen inte det? Inte alls?

Låt mig förklara.

Jag tycker stresshantering är en bra sak. Självklart är det inte hälsosamt att hela tiden leva i ett alarmtillstånd med allt vad det innebär av högt blodtryck, sömnlöshet och tillfällig blindhet.

Men det finns de personer som verkligen inte tar någon stress överhuvudtaget, aldrig någonsin. De glider runt i ett orubbligt tillstånd av zen, och det låter väl härligt, om det inte vore för följande:

Det är de som alltid kommer för sent, som kontinuerligt lämnar saker till sista minuten eller missar deadline helt och hållet, och som inte sköter sin del av arbetet.

Och med denna inställning orsakar de här personerna en sjuhelvetes massa stress – för andra. De städar sin egen tillvaro, men här snackar vi inte om någon miljövänlig avfallshantering, för någonstans får någon annan allt det över sig som den första rensade ut.

Utanför mitt fönster håller flitiga kommunanställda på och sopar gatan. Grus och sand som samlats på asfalten efter vintern lastas upp på en lastbil som kör iväg det någonstans. Men säkerligen inte till någon annans gata.

Hjärnan älskar när du trasslar in dig!

Nästa gång du trär på dig dina jeans, ta det andra benet först. Alltså det du vanligtvis inte börjar med. Kändes det konstigt? Det är precis det som är meningen!

Det har kommit till min kännedom att det är ett bra sätt att bibehålla hjärnans fräschör, nämligen att ändra gamla invanda mönster. Hjärnan vill ha omväxling, bli överraskad, få nya intryck att jobba med.

Att ändra invanda mönster behöver inte handla om stora saker. Det räcker att göra de allra minsta saker, saker som vi ofta inte TÄNKER på, på ett annat sätt!

Förutom det där med jeansen så brukar jag numera torka bordet med vänster hand (är högerhänt – är du vänsterhänt gäller det omvända), torka hundens tassar i en annan ordning (där får hundens hjärna också lite jympa) och ta på mig jackan med vänster hand först (var beredd på att det är lite bökigt i början).

Och plötsligt blir annars så automatiska handlingar något man blir medveten om i allra högsta grad.

Det enda jag inte rekommenderar är att experimentera med höger och vänster ute i trafiken. Där får vi nog finna oss i att köra på i samma gamla hjulspår.

Anteckningsbokens berättelse

Att öppna en gammal anteckningsbok. Har du gjort det nångång? Vad hittade du?

Jag hittade listor, kontakter, kursanteckningar, ambitioner, planer. Minnen från faser när man nördat ner sig i något – vissa korta, andra långa. En berättelse om mycket vilja och mycket intresse.

Precis som mitt liv! Jag har jobbat som doktorand, forskningsassistent, databasadministratör, journalist, teatervärdinna, museiassistent och kontorsråtta.

Jag är pol.mag., kulturproducent och hundinstruktör. Har pluggat programmering, webbkommunikation och Röda Kors-kunskap, PR, politisk lobbying och ryska.

Ärligt talat skämdes jag länge för att jag gjort allt detta. Samhället lär oss ju att vi måste veta vad vi vill med livet när vi är 15. Nu vet jag bättre.

Den legendariska copywritern Joseph Sugarman skriver nämligen så här:

”The thirst for knowledge, a tremendous curiosity about life, a wealth of experiences and not being afraid to work are the top credentials for being a good copywriter.”

Inte konstigt att jag känner att jag hittat hem själsligt när det gäller min yrkesidentitet! Jag som alltid sett mig som patetisk och obeslutsam inser plötsligt att jag pluggat hela mitt liv för att bli just det jag är idag! Jag visste inte det, bara.

En kvinna och hennes hund

Var precis ute på promenad med min hund och noterade hur ovanligt sakta och försiktigt alla bilar körde. Jag vet varför.

Det var i fredags, nångång efter tre på eftermiddagen. Jag lade sista handen vid ett arbete som skulle in till en kund.

Plötsligt började det droppa in flera mejl från lokaltrafiken. Jag prenumererar på deras störningsinformation, men eftersom jag inte skulle iväg nånstans klickade jag bara lite irriterat bort dem. Stressad!

Någon timme senare fick jag höra att en kvinna och hennes hund blivit ihjälkörda, ungefär en kilometer fågelvägen från oss. Båda dog omedelbart. Chauffören flydde från platsen men greps senare.

Det var därför jag fick alla dessa mejl, för olyckan påverkade lokaltrafiken.

Den tragiska händelsen har berört hela vårt lilla samhälle. Bilisternas försiktighet varar väl inte så länge – snart fortsätter de köra obekymrat i 50, 60 på 30-vägen som går förbi vårt hus. Men just nu är händelsen färsk i deras minnen och vi är alla ödmjuka och fyllda av respekt inför livets oförutsägbarhet.

Jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som får vara kvar i livet och arbeta i mitt lilla företag. Till och med stressen är jag tacksam för, den hör trots allt till livet. ”En kvinna och hennes hund” kunde ha varit jag och min hund.

Så hände då det som inte får hända

Åtminstone inte åt en skribent.

Jag skickade ett säljmejl med ett fel i. Ett redigeringsfel – i rubriken.

Är som många skribenter oerhört pedantisk, och har försökt tagga ner. Man måste inte kolla 100 gånger. Men se nu hur det gick när jag inte kollade 100 gånger!

För den som inte förstår uppståndelsen, kan jag förklara att det känns ungefär så här:

Är du sminkkonstnär? Föreställ dig hur det skulle kännas om din modell tappade en lösögonfrans mitt under en uppvisning.

Är du programmerare? Tänk dig att du presenterar ett program du utvecklat för en kund, och plötsligt dyker det upp en bugg mitt i presentationen.

Som skribent är redan själva säljtexten ett arbetsprov. Och därför kommer jag inte att behöva klippa naglarna på två-tre månader nu.

Är det nu så farligt då, detta att jag gjorde ett litet fel? Det beror helt på hur personen jag skickade mejlet åt är funtad. Nu har jag åtminstone rannsakat mig själv här, offentligt, så jag har ryggen fri!

En hemmajobbares garderob

Jag har jobbat hemifrån i ganska många år nu och märkt av en intressant bieffekt.

Nej, det handlar inte om att jag blivit excentrisk (eller kanske det också, men det får ni fråga andra om).

Det handlar om att min garderob suger, rent ut sagt. Från representationsperspektiv alltså. Jag behöver inte representativa kläder när jag jobbar hemifrån. Det mesta sköts på mejl och telefon. Ser jag en snygg kavaj i affären blir jag förtjust, men tänker sedan: När ska jag ha den då?

Faktum är att de tillfällen när jag köper kläder är – hårdrockskonserter. Då brukar jag inhandla en t-shirt, och sådana har jag ganska många.

Men man kan inte dyka upp på ett kundmöte med en Obituary-tröja där det står Slowly We Rot.

Så när jag ska träffa kunder blir det ofta, bevare oss väl, något som var inne för två-tre år sedan. Ni får ursäkta!

Alla som sysslar med marknadsföring borde lära av Hercule Poirot

Vad är det då han är så bra på, som vi borde ta till oss?

Jo, han är en mästare på att få människors förtroende. Och det är som bekant det viktigaste när vi försöker nå fram med vårt budskap.

Poirot lever i London i en tid, när allt utanför England betraktas som barbari. Som belgare möter han med andra ord mycket fördomar.

Ändå lyckas han få folk att lyssna och öppna sig.

Ögonfransar börjar fladdra, hakor intar en mer normal position och innan vi vet ordet av åker tevagnen in.

Det Poirot gör är att han ser människor i den situation de befinner sig. Han ser deras förväntningar och önskningar. Det är därför han är mer framgångsrik i sina utredningar än sin buffliga vän kommissarie Japp.

Få är de med stiff upper lip som kan motstå Poirots mjuka ”Excuse me, Madame” eller ”Pardon me, Monsieur”. Han utstrålar värdighet och respekt inför dem som uppskattar det allra mest.

Tjänstefolk, som är vana vid en tillvaro som relativt osynliga, sätter han på en piedestal, och berömmer deras intelligens och observationsförmåga.

Jag menar naturligtvis inte att vi ska återgå till att kalla varandra fru och herr. Men hur översätter vi den poirotska finkänsligheten till våra dagar?

Hur ser din inre Hercule Poirot ut?

Ni som har skrivandet som yrke, eller skriver i yrket!

Strävar ni aktivt efter ett speciellt mindset när ni ska skriva?

Elitidrottare har ibland som vana att köra vissa ritualer innan tävling. Det hjälper dem att komma in i en stämning där de kan prestera som allra bäst. Ritualerna kan handla om allt från musik till rörelsemönster och grimaser.

Skulle man kunna tillämpa idrottspsykologins läror på kreativa yrken också?

Ett kreativt jobb är inte underbart hela tiden, som många kanske tror. En copywriter producerar text. Betraktar man sig som någon som skaaapar när inspiratiooonen infinner sig är det kört, för jobb måste utföras och texter måste bli skrivna.

Det här med ritualer för egen del är en ny tanke för mig. Jag bara sätter mig vid skrivbordet, slår på datorn och skriver.

People on the outside think there’s something magical about writing, that you go up in the attic at midnight and cast the bones and come down in the morning with a story, but it isn’t like that. You sit in back of the typewriter and you work, and that’s all there is to it. –Harlan Ellison

Det enda jag kan komma på som är mycket viktigt för mig är att ha en blomma på skrivbordet. Vet inte varför, men det är mycket viktigt.

Vad skulle jag ta mig till utan amerikanarna?

Vet ni vad jag gör om jag känner mig håglös och nere?

Jag går en gratis (eller billig) kurs på Udemy med någon riktigt hurtig amerikan vid rodret. Det finns nämligen ingen som kan lift my spirits som en amerikanare!

För den lite melankoliska personlighetstypen som jag representerar behövs det mycket optimism, pep talk och you can do it-mentalitet. Och det kan amerikanarna. Dom kan verkligen konsten att lyfta mig ur håglöshet och motivationsbrist.

Många tycker sådant är ytligt, irriterande och ”bara sånt dom säger”. Men jag stör mig inte alls på det. Det är den klapp på axeln man så sällan får som egenföretagare som jobbar hemifrån.