Spelar text någon roll?

Ibland undrar jag om det egentligen spelar så stor roll hur man skriver. Så länge det är läsbart. Jag märker på mig själv att om ämnet av en eller annan anledning intresserar, så läser jag, även om texten inte är språkligt fulländad och elegant strukturerad.

Då jag till exempel surfar efter en produkt som jag vill köpa, så tänker jag inte ens på hur säljtexterna är skrivna, så länge jag får den information jag behöver. Det händer att jag retar upp mig på särskrivningar, dåliga översättningar och grammatiska fel. Men det är inget som hindrar mig från att köpa produkten, om jag i övrigt finner att den håller måttet. När jag går på Prisma så köper jag syltmunkar om jag vill ha dem, även om det står SYLT MUNK.

Det är i sammanhang när vi behöver övertyga, få uppmärksamhet för en sak eller introducera något helt nytt, som det blir viktigare med språket. (Missförstå mig inte, JAG tycker att språket alltid är viktigt. Men när jag studerar mitt eget beteende så är det inte alltid avgörande). En text som ska väcka nyfikenhet på något som man inte visste att fanns eller som man inte kan så mycket om tjänar på att vara genomtänkt och välskriven. Allt beroende på sammanhang förstås. Det är inte alltid som rättstavning och grammatik måste vara helt perfekta för att en text ändå ska få genomslag. Vad som egentligen gör en text till texternas text är ganska obegripligt egentligen. När vi blir påverkade av något vi läser kan det bero på en bra struktur och skicklig språkhantering av en duktig skribent. Men det kan också vimla av språkfel och andra bristfälligheter, och likväl blir vi berörda. Ämnet spelar roll givetvis. Om någon skriver ett hjärtskärande inlägg om övergivna katter, så ligger det nära till hands att man öppnar sin plånbok ändå, även om texten var undermålig men berättelsen gripande.

Sanningen är att vi aldrig slutgiltigt kommer att kunna fastställa vad som fungerar eller inte. Erfarenhet ger tyst kunskap som kanske hjälper en att skriva övertygande, men det är ingen garanti mot att man inte plötsligt ser sig totalt överkörd av en amatör som skriver för första gången.

 

Vi tror vi vet vad internettroll är, men det gör vi inte alls det!

I det här inlägget:

-Riskerna med att konsultera på diskussionsforum

-Trollen vinner varje dag för att vi ännu år 2018 tror på allt vi läser

Många lever i tron att trollinlägg är illa skrivna, google translejtade och lätt igenkännbara. Men det är ett stort missförstånd. Det var när jag läste boken Det mörka nätet – Nedslag i den digitala underjorden av Jamie Bartlett (2014) som jag insåg att trollandet är mycket mer mångfacetterat och sofistikerat än de flesta av oss inser. Vi känner till fenomenet, men blir förmodligen trollade hela tiden ändå. Och det kan drabba oss på smärtsamma sätt, utan att vi aldrig får veta att vi bara råkade falla offer för någons illvillighet.

I reportage och nyhetsinslag om trollande får ”ryska troll” mycket plats. De ryska trollen har blivit ett begrepp. Överhuvudtaget figurerar Ryssland ofta i dessa sammanhang, med sina misstänkta försök att påverka val med mera.

Men troll är inte alltid ryska. Dom kan vara precis vem som helst, och dom kan dyka upp precis var som helst:

På nästan alla platser på nätet förekommer någon form av trollbeteende. Youtube, Facebook och Twitter har alla sina egna trollarter, som…var och en har utvecklats för att passa in i sin miljö. (DMN)

Trollen lever följaktligen med i forumens ekosystem och framstår som alla andra som vistas där. Det betyder att det inte alls är så enkelt att känna igen trollen. En trovärdig vänlista är inget bevis på att en person finns, för det går att köpa vänlistor nuförtiden.

Bartlett har intervjuat personer som roar sig med att trolla. En av hans intervjupersoner beskriver sitt trollande som en handling som går ut på att ”räkna ut det bästa sättet att provocera fram en reaktion”. Många troll är uttråkade personer som vill roa sig, men det finns också dom med mer uttänkta agendor bakom trollandet. De berättar till exempel om ett behov av att avslöja mänskliga svagheter, såsom skenhelighet och självförhärligande. Det är bland annat argumentet för så kallade RIP-troll, som trollar vad de kallar för ”sorgeturister”, dvs. personer som skriver på nyligen avlidnas sidor. Eftersom dessa inte känner offret och därmed inte kan känna någon genuin sorg, är deras beteende hyckleri och ett uttryck för självgodhet, menar RIP-trollen.

Gemensamt för allt slags trollande är dock att göra människor upprörda, och att skapa kontroverser och gräl.

Det moderna trollet föddes då internetanvändandet växte i början 1990-talet. De tidigare användarna, en mycket nischad grupp som ägnat sig åt ett slags ”införstått” trollande”, överrumplades av den plötsliga masstillströmningen, och började skrämma iväg nykomlingar med metoder som gick ut på att häckla och håna. Metoden kallades trolling och handlar inte om några lurviga väsen man hittar i skogen, utan om en fiskemetod där man fäster ett drag efter båten (alla citat från DMN):

Idén var att ”fiska efter nybörjare”; en erfaren användare postade en modern vandringssägen eller myt om Usenet* i avsikt att väcka en förvånad reaktion från någon ny, som på så vis skulle röja sin status. Avslöjad! Den som svarat blev i fortsättningen skoningslöst hånad.

I denna nya typ av trollande gällde det att framskrida lugnt, sansat och trovärdigt, för att inte väcka misstanke:

Ett troll [var] noggrant, subtilt och fantasifullt: ”Ett troll kan hålla igen, medveten om värdet av en större smäll”…

Troll ansträngde sig med andra ord att verka normala, schyssta och ärliga. Det är detta beteende som ligger som grund för mycket av det trollande vi ser idag, och är en anledning till varför vi långt ifrån alltid upptäcker att vi blir trollade.

Det viktigaste av allt var att:

…använda hjärnan för att vålla kaos.

Kontentan av detta är att troll ofta är kreativa, duktiga på att skriva, och i kombination med detta har de en förmåga att manipulera och leda människor dit de vill. De är inte bara massproducerande enheter i en trollfabrik, utan framskrider metodiskt enligt en genomtänkt plan.

Riskerna med att konsultera på diskussionsforum

För ett par år sedan fick jag lite skumma hälsoproblem. Undersökningen involverade bland annat mammografi, där jag fick veta att jag har kalkbildningar i brösten. Återbesök om ett år. Eftersom jag inte fick så mycket förklaringar på vad kalkbildningar innebär, och jag hör till dom som kommer på allt jag skulle ha frågat först i efterhand, så googlade jag. Ganska snart blev jag lite lugnare, för jag läste att kalkbildningar är normalt då man blir äldre, och anledningen till att de kan vara bra att följa upp är att de IBLAND kan hysa cancerceller. Ibland, men oftast inte.

Men så gjorde jag det stora misstaget att surfa in på ett diskussionsforum, alltså en plats där vanligt folk sitter och delar erfarenheter. Och jag ser detta: ”Åt mig sa dom att 40 procent av kalkbildningar är cancer. /Pirkko”.

Det gick emot allt jag läst tidigare, men naturligtvis kände jag ett hugg i magen. Eftersom jag lyckligtvis är utrustad med förmågan att förhålla mig kritiskt till det jag läser, så lyckades jag så småningom resonera med mig själv att alla trovärdiga källor hävdade något annat, att denna person troligen missförstått någonting, eller att det fanns detaljer som inte framgick.

Nu i efterhand, när jag läst på om internettroll, så har tankarna gått tillbaka till den här episoden. Det har slagit mig att ”Pirkko” kanske var ett troll. Det finns faktiskt personer som tycker att det är kul att skrämma upp och göra människor ledsna. Kontentan av den här erfarenheten är att troll inte alltid beter sig som man kanske förväntar sig, dvs. elakt, provokativt och utmanande. De kan också framstå som snälla och välmenande. Allt för att nästla in dig i sin uttänkta intrig.

Om sådana sadistiska böjelser låter absurda, så kan jag tala om att detta bara är småpotatis. Bartlett har talat med personer som trakasserat både anhöriga till katastrofoffer och föräldrar till barn som begått självmord. Varför? Enligt den intervjuade handlar det om ett behov av att påvisa att dessa personer i själva verket ”älskade att känna sig som offer”, och mer allmänt människors törstande efter uppmärksamhet och hycklarbeteenden.

Bartlett skriver att trollen ibland ”lyckas…sätta satiriskt ljus på samhällets självgodhet, avslöja det moderna livets absurditet, moralpanik eller vår uppmärksamhetstörstande dygnet-runt-aktiva nyhetskultur”. Det kan jag hålla med om. Men jag skulle ändå starkt råda alla som letar efter information på nätet om krämpor och sjukdomar att hålla sig till officiella källor. För vår egen skull. På diskussionsforumen kan nämligen vem som helst säga vad som helst, oberoende om deras motiv är hederliga eller inte.

Trollen vinner varje dag för att vi ännu år 2018 tror på allt vi läser

Gay Niggers Association of America** postar ofta vansinniga nyhetsmeddelanden i förhoppningen att lata journalister ska snappa upp dem. Det gör de ofta: en GNAA-notis om att afroamerikaner bröt sig in i människors hem under orkanen Sandy för att stjäla husdjur fick stor spridning i mainstreammedia. (DMN)

Jag bevittnar alltför ofta på Facebook upprörda delningar av bisarra uttalanden, nyheter och inlägg. Med vilda diskussioner som följd, kring dessa bisarra uttalanden, nyheter och inlägg, som i själva verket kanske var trollgenererade från första början. Ibland säger folk upp kontakten i samband med sådana här dispyter. När det händer är det en stor seger för trollen.

I Det mörka nätet läser jag att det finns något som kallas för Godwins lag, och den lyder så här: ”I takt med att en nätdiskussion växer sig längre, kommer sannolikheten för en liknelse med nazismen eller Hitler att närma sig 100 procent.” Författaren tillägger: ”Enkelt uttryckt, ju mer  du pratar på nätet, desto större chans att du säger något elakt; prata tillräckligt länge och det blir ofrånkomligt.”

Trollen får oss med andra ord att råka i luven på varandra, agera i affekt och göra extrema saker:

En tilltagande längtan efter digital bekräftelse får ständigt fler av oss att dela våra mest intima och personliga känslor på nätet, ofta med fullständiga främlingar…Ju mer vi investerar av oss själva på nätet, och ju mer känsliga vi blir för kränkningar, desto mer finns det för trollen att livnära sig av. (DMN)

Jag önskar så att jag kunde tänka att mänskligheten inte mer tror att det som står tryckt i text är lika med sanningen. Men tyvärr läser folk fortfarande tidningen ”som Bibeln”. Står det i tidningen så är det sant. Och då inkluderar jag också annan media, som some.

Jag vill inte framstå som trollsäker på något sätt, men jag håller mig undan allt som det minsta lilla luktar troll. Låter det för bisarrt för att vara sant, så är det förmodligen inte sant. Att läsa på om trollverksamhet hjälper också att gardera sig. Jag rekommenderar givetvis varmt den bok jag refererat till genomgående i inlägget.

Ha följande i åtanke då du hänger på nätet:

När du tar bort din vän på Facebook efter ett gräl, är det kanske ett troll som har vunnit.

När du blir ledsen och orolig av något du läst på nätet, är det kanske ett troll som har vunnit.

När du blir arg och agerar i affekt på nätet, är det kanske ett troll som har vunnit.

*En föregångare till Internet.

**GNAA är en grupp ”ytterst skickliga programmerare, som ägnade enormt mycket tid åt att skapa och sprida extremt stötande material, i syfte att uppröra bloggare, kändisar, populära sajter och alla andra som gruppen ogillade.” Deras målsättning är att ”så split på internet.” (DMN)

 

 

Därför bör vi måla på rivningshus

Tänkte ännu tjata om detta med vikten av att skriva regelbundet, utan ambitionskrav, som jag skrivit om till exempel här och här.

Såg ett inslag på TV om hur konstnärer i någon stad i Finland, minns inte vilken, målade på hus som skulle rivas. Reportern frågade en av konstnärerna om det inte kändes tråkigt att hens konstverk snart försvinner i samband med att huset rivs. Svaret löd att skapandet skedde mer för skapandets skull, inte för det färdiga konstverket.

Kan budskapet bli tydligare? Här var det inte alls viktigt att nå ett mål, utan bara känna glädje i att göra. Och kanske sprida lite glädje också, om så bara för en begränsad tid.

En person jag betraktar som min mentor sa en gång att den, som redan skriver för nöjes skull, har de bästa förutsättningarna att bli framgångsrik som yrkesskribent. Det krävs nämligen oerhört mycket skriven text för att slå sig fram som skribent, så mycket att man måste tycka att det är roligt också att skriva, även om det ibland är arbetssamt.

Ofta skjuter vi på skrivandet för att det, samtidigt som det är något man vill göra, kan vara ganska jobbigt också. Själv hyser jag lite av en hatkärlek till skrivandet. Det är någotslags drivkraft hos mig att uttrycka mig i skrift (och det är så jag uttrycket mig bäst enligt min egen uppfattning), men det är också svårt och tungt att få till det när det måste bli bra, som när det gäller ett uppdrag. Men just därför är det viktigt att också skapa tillfällen för sig själv där man bara kan njuta av att skriva, utan att se en fulländad produkt framför sig.  Precis som konstnärerna med rivningshusen. Det som annars är förbjudet (att måla på hus) var nu fritt fram. Det var tillåtet att ta ut svängarna och göra precis vad man ville.

När du skriver utan krav bondar du med de lättsamma, kravlösa och improviserande sidorna av skapandet, som ofta blir bortglömda för att vi är så inriktade på att det ska vara någon ”nytta” med allt vi gör. Men hur ska vi ens få en chans att utveckla oss som skribenter om vi aldrig tillåter oss att testa, experimentera, göra sådant som annars inte är tillåtet? Skrivkramp uppstår när ”man inte vet hur man ska börja”, ”när man inte är nöjd med det man skrivit”, osv. Mina råd:

  • Öva dig i att börja, dvs. skriv fast strunt.
  • Öva dig i att låta det du inte är nöjd med, det du skrivit snabbt eller inte hunnit fundera så mycket på, stå kvar.

Läs mer:

Ta inte text på så stort allvar. Så blir du av med skrivkramp

Tidsbrist kombinerad med lite piska är kanon för kreativiteten

 

 

Tidsbrist kombinerad med lite piska är kanon för kreativiteten

Jag har vid upprepade tillfällen bloggat om hur viktigt det är att skriva, om du vill vara skribent (till exempel här). Inte drömma om att skriva, utan vara aktiv i ditt skrivande. Det har handlat om att komma över skrivkramp, om vikten av att skriva varje dag och att inte ta text på för stort allvar.

Det sista är speciellt betydelsefullt. Vi har av någon anledning stor respekt för det skrivna ordet, och jag förstår inte riktigt var det kommer ifrån. Så fort vi skriver ner något, åker vår stenhårda, obarmhärtiga, kompromisslösa inre kritiker fram. Det är inte tillräckligt bra, det är dåligt, och så tappar vi lusten och ger upp i värsta fall.

Men du måste våga skriva dåligt för att kunna skriva bra.

Jag skrev i ett inlägg att en anledning till att vi får skrivkramp är att vi tar text på för stort allvar. Men slutar du med det, och börjar producera text utan ambitionen att det måste vara perfekt, så kan du komma över skrivkrampen.

Anledningen till att jag återkommer till detta är att jag misstänker att det kanske kan missförstås. Att det är ok att skriva strunt, principiellt sett. Att vi inte behöver bry oss om att det ska bli bra. Och delvis är det precis det jag menar. Men det handlar om processen och vad ambitionsnivån ska vara i olika skeden av den. Ska du till exempel skriva en roman så kan det givetvis inte vara strunt. En roman föranleder massor av arbete. Massor. Men det måste få vara struntdåligt i början. För om du inte tillåter dig det, så är risken stor att du blir hämmad och aldrig kommer igång.

Jag har Kungsvägen för att hålla mitt skrivande aktivt. Jag delar och distribuerar den också i olika kanaler, så att så många som möjligt läser det jag skriver. Jag har som mål att skriva ungefär tre inlägg i veckan. Då är det tillräckligt ofta för att jag inte ska ha tid att lägga ner särskilt mycket tid på ett inlägg. Det är alltså avsiktligt. Jag ser till att inte ha så mycket tid, just därför att jag ska öva mig i att skriva snabbt, inte tänka för mycket men ändå, genom att publicera och dela, tvingas anstränga mig så pass mycket att jag inte heller kan fuska och skriva ner endast ett tankeflöde utan sammanhang för andra människor.

Målet är att lära sig släppa saker ifrån sig då de är tillräckligt bra, inte perfekta. Men med den här strategin riskerar jag också publicera strunt, för jag är ju inte alltid motiverad, pigg och full av idéer då jag ska skriva. På en kort stund hinner jag inte heller få distans till texten, den distans som annars är så viktig för att se konstigheter och brister. Men jag skriver iallafall, trycker på publicera och dela – och går vidare.

Övandet har gjort att text har blivit bra mycket mindre dramatiskt, och tröskeln för att producera den bra mycket lägre, för mig.

Läs mer:

Ta inte text på så stort allvar. Så blir du av med skrivkramp

Vill du vara skribent? Så skriv!

Ett sunkigt skyltfönster är en värdefull lärobok

It’s fine to celebrate success but it is more important to heed the lessons of failure.

-Bill Gates

Det är mycket inspirerande och stärkande att lyssna på framgångssagor. Själv storkonsumerar jag peppande citat och lyssnar gärna på hur framgångsrika personer gjort för att komma dit de är idag. Det är oumbärligt för att hålla den egna motivationen levande.

Men peppning är bara en del i det egna strävandet. För även om det kan vara upplyftande och uppmuntrande att lyssna på dem som lyckats, så är det lika viktigt att studera dem som misslyckats. Det är där de riktigt värdefulla lärdomarna finns.

Hur hittar du då historier om misslyckanden? Folk vill ju inte så gärna berätta om sådant. Men det är faktiskt inte så svårt. Om du är intresserad av din omgivning så kommer du hitta misslyckanden hela tiden, utan att någon säger ett knyst. Det är vad dom gör, eller låter bli att göra, som du ska rikta din uppmärksamhet på.

Jag kommer genast att tänka på ett företag som funnits i min närhet i ett skede av mitt liv. Företaget hade dåligt rykte och jag kan för mitt liv inte begripa att det gick runt. Men bara genom att följa hur de gjorde saker var en riktigt bra lektion i hur man INTE ska sköta grundläggande marknadsföring, kundservice och varumärkesutveckling.

  • Marknadsföring. Ingen alls, i princip. De få gånger de annonserade, visste man att löftena inte höll streck, därför att…
  • …de sålde undermåliga produkter. Kundservicen höll inte måttet. Sannolikheten att bli besviken var för stor, och fler och fler styrde stegen till konkurrenterna.
  • Vård av varumärke. Jag glömmer aldrig den ödsliga känslan jag fick när jag gick in genom dörren. Tyst och mörkt. Jag vet att elen är dyr, men på lång sikt kan det INTE vara bra för affärsverksamheten att inte ha lamporna tända. Det påverkar intrycket negativt redan innan, eftersom mörka fönster inte känns inbjudande.

”Dom är inga affärsmän”, som en bekant uttryckte saken, och det var väl ganska beskrivande, tycker jag.

Du kan också välja något företag som är närvarande i ditt liv, och fundera på vad du skulle göra annorlunda om du fick bestämma. Det kan vara din telefonoperatör eller närhandlare, kursarrangör eller vad som helst.

Eller studera skyltfönster! Vad får du för intryck av företaget då du ser deras skyltfönster? Jag har sett skyltfönster som har juldekorationerna kvar i mars. Dammiga tomtar med trött blick och luvan på sniskan. Ger det intryck av en hängiven företagare som bryr sig om vilken bild som ges utåt?

Som utomstående är det ofta lättare att se vad som är fel! Åtminstone i den del av affärsverksamheten som syns utåt. Det finns gott om nyttiga lektioner här, för den som håller ögonen öppna och är lite analytiskt lagd.

Läs mer:

Vill du sälja? Skräm skiten ur folk

 

 

 

Varför är det ROCKET SCIENCE att kunna FOKUSERA?

I’m like a circus standing on two legs.

-Nuno Roque

Marknadsföring, SEO, blogg, email, prissättning, nätverkande, some, verksamhetsplan, helgplaner, onlinekurs. Det är vad jag gjort idag. Nåja,  gjort och gjort. Närmast all forskning visar att multitasking är schmultitasking, dvs. en dålig sak som ger intrycket att du gör mycket, medan du i själva verket får ingenting gjort ordentligt.

Så varför fastnar jag i den fällan, nästan på daglig basis?

Ett problem, eller ”problem”, jag har är att jag verkligen älskar det jag gör. Jag får syssla med skapande verksamhet, och jag vill göra allt, hela tiden.

Det här är typiska ingredienser för en dag i mitt liv:

  • Sociala medier, allmänt läsande på nätet, annan informationsinhämtning. Jag följer och postar i grupper på Facebook, läser branschartiklar och surfar på saker som jag vill lära mig mer om. Länkas vidare tills jag inte längre minns vilken artikel jag började med. F-n ta alla intressanta rubriker man bara måste klicka på! Börjar ”klicka mig tillbaka”, men är för snabb och klickar bort även ursprungsartikeln, där allting började.
  • Planerar min företagsverksamhet, grubblar över nischer, pitchar, priser och marknadsföring. Stöter i något skede på inbetalning av framtida pension, blir stressad, grubblar över prissättningen, blir förvirrad. Försöker bestämma var jag ska sätta in mina marknadsföringsåtgärder. Det får inte vara för många ställen. Jaha ja, det är ju ingen utmaning alls i dagens plattformstsunami, att VÄLJA.
  • Följer nyfiket SEO-analyser på min blogg och försöker förstå dem. (Topp 3-länder där min blogg läses är: 1)Finland, 2)Sverige, 3)…Peru!?. Vem kan det vara som läser min blogg i Peru, jag är så nyfiken! Men du är välkommen, vem du än är! SEO är ju spännande, men det är en sak jag bestämt mig för att lära mig ordentligt senare. Och håller ändå på med det varje dag.
  • Jag har den här bloggen öppen ända från morgonen på sidan ”Skapa nytt inlägg”. Eftersom jag mentalt processar kommande inlägg under dagen, så är det bra att snabbt kunna anteckna direkt i fältet då idéerna kommer, så jag inte glömmer dem.
  • Jag försöker påbörja någon av de Udemy-kurser jag sajnat upp mig på. De handlar om SEO (ja, SENARE), och hur man skapar schysst grafik i sociala medier. Tur att det är livstidsaccess på dessa kurser, för det kommer jag att behöva.

Jag avundas dem som kan försvinna in i EN värld och bara göra EN grej. Jag ser mig som ganska produktiv och hängiven, men tänk vad jag kunde åstadkomma om jag blev bättre på att fokusera?

Relaterat:

Rensa ut all skit och bli kreativ!

 

 

Det är ALDRIG för sent att skriva sitt genomslagsverk!

Age is no barrier. It’s a limitation you put on your mind.

-Jackie Joyner-Kersee

Tidigare idag läste jag ett citat av den nyligen bortgångna Anthony Bourdain, som skrev sitt genomslagsverk Kitchen Confidential då han var över 40. Fram till dess hade han aldrig betalt hyran i tid och var skuldsatt upp över Eiffeltornet. Citerarens poäng var att det aldrig är för sent att göra något stort, förverkliga en dröm, bli något man vill bli. Tvärtom är det desto viktigare att göra det, för ärligt talat, vi kan aldrig veta när det tar slut. Som det ju tyvärr gjorde alldeles för tidigt för Bourdain.

Nu är ju inte 40 riktigt samma sak som det var på 1800-talet. Men det är ändå en tid då man börjar fundera på vad man egentligen vill ha ut av livet. För tiden tuffar ju på. Och det är just därför det är en underbar ålder! Äntligen har du det självförtroende du saknade som ung, du känner dig själv bättre, du har lättare för att be surpuppor och demoraliserande element dra dit pepparn växer. Med andra ord är det helt rätt tid att skriva sitt genomslagsverk. Metaforiskt alltså, för självförverkligandet kan ju handla om precis vad som helst.

När jag var liten tyckte jag 40 var rysligt gammalt. Mina föräldrar var nästan 40 då jag föddes, och jag tyckte alltid dom såg så gamla ut på fotona från min bebistid. Nu när jag tittar på samma bilder så märker jag att de alls inte ser gamla ut. Det är deras kläder och frisyrer som först ger det intrycket. Men deras kinder är släta och med andra kläder och frisyrer skulle de se ut som jag, 40+, gör idag. Alltså extremt unga, hahaha.

Vi är idag speciellt lyckligt lottade, eftersom vi inte tvingas leva med äldre generationers begränsande attityder om vad som ”passar sig” i den och den åldern. Vi kan göra precis vad vi vill, när vi vill!

Om bloggen

 

Rensa ut all skit och bli kreativ!

Man tager vad man hawer.

-Cajsa Warg

”Jag får ingenting gjort” är nog den vanligaste frasen i modern tid.

Med all den input vi har borde kreativitet vara den enklaste grejen i världen. Men tillgången på information är en fälla. För vi drunknar ju i intryck, möjligheter och alternativ. Det gör att det blir svårt att göra val. Vilket av alla 10 000 typsnitt ska jag välja till min hemsida? Vilken färgkombination, vilken bild? Var ska menyn sitta?

Ja, var ska den sitta? Det kanske inte spelar så stor roll? Jag ska berätta något nu, som kan komma som en chock. Dina möjligheter att kontrollera folks intryck av din hemsida (eller vilket som helst kreativt projekt, som att skriva ett blogginlägg t. ex.) är begränsade. Ändå beter du dig som om det låg helt i dina händer, eftersom du aldrig kan sluta välja. Precis som om det låg ett svar någonstans i slutet av allt väljande. Men det finns inget svar. Din enda chans till feedback är att producera, och du kommer aldrig dit, för det sitter något i vägen för dig: Du själv.

Valmöjligheter i det oändliga är både vår tids välsignelse och förbannelse. Nu skriver jag om det senare. För det är när du tvingas hushålla, ta vad du har och skapa av det, nyttomaximera, som du blir kreativ. Men det är ju problematiskt förstås, för vi lever ju inte med brist. Inte på riktigt. Så vad göra?

Det går att komma åt problemet med lite fantasi. Du måste helt enkelt skapa din egen ”brist”. Det kräver att du bestämmer dig och avgränsar dig.

Anta att du vill skriva, men har suttit i två veckor med writer’s block. Plocka upp närmaste bok eller tidning, öppna den och skriv om det första du ser. Nu får din fantasi verkligen arbeta, för du får skriva om bara det! Det är ett helt annat utgångsläge än när du sitter i intrycksträsket och försöker singla ut ett enskilt ämne – det är förvirrande. Nu har du bara ett intryck du får skriva om, men desto mer plats för din kreativitet att go bananas. Infallsvinkeln får nämligen vara precis vilken som helst.

Svårt med font-, färg- och fotoval? Välj tre huvudfavoriter och arrangera en liten lottdragning.

Sluta fundera, välja och snacka. GÖR! Det är det enda som tar dig vidare.

 

Relaterade inlägg:

Ta inte text på så stort allvar. Så blir du av med skrivkramp

Om stora idéer och hur de föds

Vill du vara skribent? Så skriv!

Sluta prokrastinera och börja producera

 

 

Är du intressant, lilla vän?

Idag har jag suttit hela dagen och försökt göra mig själv intressant. Det ska skrivas presentationer på plattformar, bloggar, google docs, hemsidor. Och i dagens värld har du mindre chans än en snöboll i helvetet, om du inte lyckas fånga läsaren direkt från första meningen. ”Hej, jag heter Eva” duger inte.

Den amerikanske copywritern Joseph Sugarman skriver:

Your readers should be so compelled to read your copy that they cannot stop reading until they read all of it as if sliding down a slippery slide.

Vidare säger han att första meningens uppgift är att få läsaren att läsa andra meningen. Den andra meningens uppgift är att få läsaren att läsa tredje meningen. Den tredje meningens uppgift är att… Osv.

Denna magi ska du alltså få till varje gång du promotar dig själv out there, annars är det ingen som orkar läsa.

Och hur intressant är du, egentligen?

Svaret är att det inte spelar så stor roll. Du måste inte ha bott på fem olika kontinenter, skrivit arton böcker och ha Instagram fullt av selfies med pingvinerna på Antarktis för att vara intressant. Det är det som är Internets välsignelse. Alla som vill och är någorlunda kreativa och uppfinningsrika kan vara någon på nätet.

Den stora fördelen med att skapa en berättelse kring sin egen person är att man inte behöver göra någon research. Det är bara att sätta igång och dokumentera.

Så vad har du som kan göra dig intressant? Min bakgrund är kanske inte helt typisk, men jag ser den inte heller som särskilt intressant att sprida som sådan. Det som känns mest betydelsefullt för mig är sådant som skett inom mig. I vissa sammanhang kan det förstås också lyftas fram, men frågan är vad jag vill ska bli en del av min berättelse om mig själv? Jag berättade idag en anekdot om min pappa, skämtade lite om Sveriges historia och kryddade med ett citat på oväntad ställe. Funkar det? Det vet jag inte, för det kan man inte veta. Publiken bestämmer.

 

Relaterade inlägg:

Vad ska du tänka på då du skriver en Om oss-sida?

Vi måste klippa av oss småflicksflätorna och kaxa upp oss mer!!