3 (+1) bra och 3 dåliga saker med att vara egenföretagare

Plus:

+ Man får bestämma allting själv (utom skatt)

+ Om man bor någon annanstans än i huvudstadens mest centrala centrum, så behöver man inte stiga upp 5 för att catcha tåg och bussar som kryllar av förkylningsvirus

+ Får jobba ostört.

Minus:

– Om man är lite av en socialt lagd ensamvarg, kan det bli lite för ensamt ibland

– Jobb och fritid tillbringas i samma utrymmen

– Man har ingenting att ta på sig när man väl ska iväg nånstans, eftersom man en vanlig dag inte behöver annat än mysbyxor och t-shirt.

Och så den utlovade bonusen på plussidan:

+ Man behöver ALDRIG höra ”Det är DIN tur att arrangera julfesten i år!” =:0

 

När mitt undermedvetna pratade med mig

Vårt undermedvetna är ett underbart och kanske även användbart ting. Se till att utnyttja det i ditt arbete.

Min man nämnde för en tid sedan att han gärna skulle se en gammal David Lynch-film från 80-talet på nytt. Jag sa då att jag också sett en nyare film av Lynch, men kommer inte ihåg namnet på den. Ett kort samtal som glömdes bort sedan.

I duschen igår kväll började min hjärna plötsligt upprepa ”Mulholland Drive, Mulholland Drive, Mulholland Drive” och jag undrade vad tusan min hjärna tjatade om – tills jag förstod.

Kunde nästan se framför mig hjärnkontorets arkivansvarige komma rusande så ivrigt att fötterna knappt rör i underlaget ropandes: Den hette Mulholland Drive! Den hette Mulholland Drive!

Alla har säkert upplevt detta, men kan vi utnyttja det? Det som fascinerade mig var att jag först inte reagerade, utan att min hjärna faktiskt verkade försöka PRATA MED MIG. Typ ”Eva, nu kom jag på det. Eva. Eva? EVAAA!!”

Om det undermedvetna jobbar så här effektivt med saker som vi i stunden inte kan lösa, så borde man kunna dra alla möjliga sorters nytta av det! Ett slags medveten användning av det undermedvetna?

PS. Kopplingen undermedvetet och David Lynch var en tillfällighet. Hoppas jag iallafall!

Vad är din värsta skrivupplevelse?

Frågan är lite kontroversiell, för ibland kan något som kändes mycket jobbigt när man var mitt uppe i det ändå få ett positivt skimmer när man minns det efteråt. Kanske därför att man ansträngde sig och slutförde något.

Men mitt värsta skrivminne ligger så långt från positivt skimmer det bara går att komma. Det var min magisteruppsats i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

Jag kan inte minnas någon situation där jag varit så pressad som då. Jag hade akademiska ambitioner och magisteruppsatsen spelar en viktig roll när man söker in på forskarutbildning. Organisationen jag skulle skriva om tackade nej efter lång väntan, och jag satt där utan ämne när det bara var några veckor kvar.

Hur det gick? Min uppsats användes i undervisning och citerades i en SOU-rapport. Och jag kom in på forskarutbildning. Bara för att upptäcka att det alls inte var vad jag ville hålla på med.

Jag minns hur jag mådde efter att den uppsatsen var klar. Dåligt. Det tog ett decennium att hitta skrivglädjen igen. Och nu är skrivandet mitt yrke!

Livets vägar äro outgrundliga.

Tips för att få inlägg skrivna

Ibland drar jag mig för att skriva om sådana här tips, eftersom mitt intryck är att nätet svämmar över av skrivtips. Men nu  gör jag det i alla fall, chansen finns ju att jag kan bidra med något som du som läsare inte tänkt på tidigare. So, here we go:

-Rutiner, dvs. reservera en tid när du skriver inlägg för t. ex. LinkedIn eller din sida på Facebook. 

-Se skrivandet som en uppgift, inte något du gör när andan faller på. Eller visst kan du skriva också när andan faller på, men om du vet att den inte faller på tillräckligt ofta, så kan du inte räkna med den.

-Ställ inte för höga krav på dig själv, utan sätt ribban lågt till en början, t. ex. att du ska skriva ett inlägg i veckan. Det här kan jämföras med personer som börjar träna, går ut för hårt i början och tröttnar snabbt. Det ska vara lätt att lyckas till en början, så du inte blir modfälld. Blir det sedan fler inlägg, så är ju det bara bra!

-Spara sk. rainy day-inlägg och inläggsidéer, som du kan använda om det verkligen inte flyter på med skrivandet.

-Och första punkten igen, RUTINER. Vänta inte på att inspirationen ska infinna sig, utan reservera en viss tidpunkt när du producerar text.

Många har en romantiserad bild av skrivandet, men det kan också ses som en arbetsuppgift som ska utföras, och som blir lättare med tiden när man får erfarenhet. Se skrivandet som en muskel som tränas upp av regelbunden ”ansträngning”. 

Varför är det lättare att skriva för andra än för sig själv?

Jag har skrivandet som yrke. Närmare bestämt skriver jag text åt andra för att lyfta deras företag. Det är en kreativ process som förvisso kan ha sina utmaningar, men jag har aldrig upplevt det som något problem att komma på innehåll eller veta vad jag ska skriva.

Men när det gäller mina egna textbehov, text jag behöver för att marknadsföra mig själv, blir det plötsligt tvärstopp, blackout, svart. Inte för sociala medier och så, men när jag ska skapa innehåll för min hemsida. När jag ska berätta om vad jag själv erbjuder, känns det bara som att det blir ytligt, tråkigt och sådant som alla andra också skriver.

Fenomenet att uppleva det som lätt att skriva säljande för andra, men svårt att göra detsamma för sig själv, är inget nytt och unikt, eller något jag är först med att ha problem med. Jag har till och med gått en kurs som handlade om just detta. Den gav olika tips om hur man kan komma runt sig själv. Det är ju som att man sitter där och blockerar sig själv. Till exempel kunde man försöka överdriva och skriva sådant som inte är sant i en första runda, för att få det att lossna och få till formuleringar. Och sedan rätta till fakta förstås, men behålla den positiva tonen. Eller så skulle man be någon annan skriva, eller föreställa sig att man är någon annan.

Ärligt talat har jag inte tillämpat kursens lärdomar än, men det kanske blir aktuellt framöver. Håller just nu på och skapar innehåll för en ny hemsida, som jag kommer ha parallellt med den nuvarande, åtminstone ett tag. Det är kanske inte riktigt lika plågsamt som då jag skrev innehållet till min första och nuvarande, som jag inte är särskilt nöjd med – jag har ett smalare fokus nu. Men jag har låtit den vara, eftersom min verksamhet började löpa på hyfsat ändå. Men den nya hemsidan kommer att spela en betydligt större roll i min marknadsföring, och då kan den inte följa mönstret ”Hej, jag heter Eva och jag kan skriva” inom genren skoluppsats i årskurs 3.

Jag är åtminstone på det klara med vad jag ska rensa bort som allra första steg, och det är alla bedyranden om hur mycket jag tycker om att skriva. Det är för fan självklart, om man valt att bli copywriter. Regeln inom marknadsföring är att skriva om kunden, inte om sig själv. Och det kan göras på lite olika sätt. Kommer troligen att återkomma till detta tema framöver.

Om att ha tråkigt

Jag kom nyligen hem från en kort semesterresa till vårt västra grannland. Brukar ta båten från Helsingfors och oftast en mellandyr/mellanbillig hytt. Det innebär att hytten inte har TV, vilken i sin tur innebär en lååång resa där man egentligen inte har särskilt mycket att göra.

Någon kanske undrar om jag inte kan göra andra saker än titta på TV. Jovisst, men inte på en Sverigebåt. När jag bekantat mig med taxfreens utbud, genomvandrat båten, beundrat utsikten, ätit och druckit kaffe, är klockan knappt 19 eller 20 beroende på tidszon. Och det är lite för tidigt att gå och lägga sig.

Denna gång hade jag med mig Ville Haapasalos (eller egentligen Kauko Röyhkäs) Junamatka Moskovaan, och den höll mig ganska så upptagen. Slank in på Captain’s Deck lite av misstag – förstod först när jag gled in genom den låsta dörren efter några passagerare att hit kommer man bara om man köpt hytt på den här våningen – och satt i en skön soffa och läste en längre stund.

Men jag är rastlös av mig och jag orkar inte läsa hur länge som helst. Måste hitta på annat emellanåt. Och när man redan gjort ALLT, plus lyssnat på vrålandet från bollhavet, konstaterat att jag inte ännu heller är intresserad av spelautomaterna eller att festa loss på egen hand, så återstår bara en sak:

Att ha tråkigt.

Det är inte skadligt. Tvärtom så sägs det vara nyttigt att vara lite uttråkad emellanåt. Men jag fungerar inte som andra, så när jag har tråkigt så kan jag börja känna mig lite lätt deppig istället. Men det kanske hör till, annars skulle inte tråkighet ha en negativ klang, trots allt.

Ibland brukar sysslolösheten på Sverigebåten lösgöra inspirationen, och jag får någon bra idé att skriva om. Så icke denna gång. Kanske beror det på en extremt intensiv junimånad, och att hjärnan helt enkelt tog chansen att vila då tillfälle gavs.

Ändå har de där oändliga båtresorna en charm som gör att jag ändå alltid ser fram emot dem. Trots att jag vet att det blir tråkigt.

Jag går regelbundet hos osteopat med min hund, som har lite besvär med haltande och spänningar i ryggraden. Behandlingen kan nypa till lite ibland, (nervsmärta), och då blir hunden lite orolig på behandlingsbordet. Och ändå blir han helt flamsig när vi ska dit. Drar i kopplet och väl framme snurrar han runt behandlingsbordet och vill bli upplyft. På sitt hundsätt så vet han att det är bra trots att han lider lite medan det pågår.

Vet att det ordnar sig – ändå blir man hysterisk

I have a dream, alltså.

När jag jobbade som journalistpraktikant i 20-årsåldern, sa min handledare en gång:

-Du springer runt och är hysterisk ett tag, men sen sätter du dig ner och gör det.

Jag har gått vidare på så många områden på personlig utveckling-planet. Men detta beteende lyckas jag inte skaka av mig. När ärenden och jobb hopas, blir jag fortfarande hysterisk och springer runt.

(Tur att jag jobbar hemifrån!)

Men sen sätter jag mig ner och gör det. Och märker att ALLT ordnar upp sig, faller på plats och blir bra. Varje f*&%ing, jävla gång.

Har du lyckats jobba bort liknande känslor av vanmakt när saker hopar sig? Det måste ju gå när man med facit i hand VET att det reder upp sig, ofta inom 5 minuter… Eller är det något man måste räkna med när man är både kreativ och samtidigt har ett kontrollbehov?

PS. Drömmen är alltså att bli av med detta beteende.

Tillämpar du själv de råd du ger åt andra?

Jag ger gärna råd åt andra som jag allt som oftast glömmer att tillämpa själv.

Har märkt det när jag kommit på mig själv med att sitta och gnissla tänder över ett problem. Plötsligt slår det mig att ”hallå, vänta nu, det här är ju PRECIS ett sådant problem som jag brukar råda ANDRA att göra si och så!”.

Det hände faktiskt precis nu i morse. Jag har inte riktigt kommit på något att skriva, varken här eller annanstans, under hela veckan. Så är det ibland, låt oss vara snälla mot oss själva.

Men när andra drabbas av writer´s block, är jag fullproppad med råd. Ett sådant är att ta närmsta bok/tidning, slå upp den och skriva om det första du ser.

Så jag gjorde det, och läste följande mening: ”Giving your counterpart the illusion of control by asking calibrated questions – by asking for help – is one of the most powerful tools for suspending unbelief.”

Boken heter Never Split the Difference. Negotiating as if your life depended on it, och är skriven av Chris Voss. Jag kan verkligen rekommendera den för alla som sysslar med försäljning, för även om skribenten är fd. gisslanförhandlare för FBI, så är tipsen tillämpbara på alla livets situationer där det förekommer förhandling.

Se där, jag fick till ett inlägg med bokrekommendation och allt!

Tänk om någon blir arg?

Ska erkänna att jag ibland blir tveksam i efterhand när jag publicerat något.

Nu ser jag ju inte mig själv som någon särskilt kontroversiell person med jätteudda åsikter. Men tänker likväl på hur det jag skriver uppfattas. Uttrycker jag mig för svartvitt, grovt eller mesigt? Eller är jag helt enkelt bara ointressant?

Syftet med den här bloggen är att hålla igång mitt eget skrivande och att försöka vara lite underhållande också. Inte bara skriva tankeflöde, utan försöka åstadkomma inlägg som åtminstone har någon röd tråd. Jag skriver båda för min egen skull och andras, lika mycket.

En viktig princip är att här på bloggen sitter jag inte och slipar inlägg tills de är perfekta. Även om jag läser inläggen flera gånger ibland, och gör ändringar efter att jag tryckt på Publicera, så får de inte ta för mycket tid. Som skribent måste man lära sig att kunna lämna texter och gå vidare, och den här typen av bloggande är ett utmärkt sätt att göra det på.

Men eftersom jag av naturen är analytisk och grubblande, så är det ibland en utmaning att slänga ur sig något och sedan bara låta det stå där för vem som helst att beskåda. Att inte gå in och förklara sig. Innerst inne tänker den duktiga flickan TÄNK OM NÅGON BLIR ARG?

Även om den där flickan inte dominerar så mycket mer, så har hon inte försvunnit någonstans.

Men bestämmer, det gör hon inte längre!

Innehåll eller urvattnat skit?

Läste precis en artikel om content marketing, dvs. om hur kommersiella eller andra aktörer som vill få gehör för sina budskap skapar innehåll på sociala medier och webbsidor.

Artikeln handlade om hur innehållsmarknadsförare börjar få slut på saker att säga. Min reaktion var ”Äntligen är det någon som säger DET!”. Hos mig har det funnits som en inte fullt artikulerad tanke. En känslotanke, kan man säga.

Tanken har bland annat kommit av att:

  • På LinkedIn finns det inte en chans att jag skulle orka läsa särskilt mycket i flödet. Jag är helt enkelt så jävla mätt på innehåll! Tjusningen med det forumet är att man kan komma i kontakt med folk där, inte innehållet i  första hand. Twitter använder jag inte ens, var där en gång, och tappade tålamodet direkt.
  • Jag prenumererar på IDG:s nyhetsbrev, och läste där redan nångång i höstas att en rundfrågning bland företag visade att de inte upplever content marketing så effektfullt som det enligt evangelisterna ska vara. Inte konstigt. Människor orkar inte med.
  • Upprepningar, upprepningar, upprepningar. Slut på saker att säga, alltså.

Varför blir innehållet urvattnat då?

Artikelförfattaren tar bland annat upp en regel som varit som en självklar sanning för innehållsmarknadsförare, nämligen att innehåll ska produceras enligt ett schema. Ett välutvecklat schema för innehållsproduktion innehåller uppgifter om övergripande tema, samt var och när ett inlägg ska publiceras. Mycket praktiskt, har sett sådana scheman hos kunder och de tilltalar vem som helst som kallar sig vän av ordning.

(Själv har jag ett ganska löst schema som inte behöver skrivas ner, jag försöker skriva på LinkedIn en gång i veckan, och här på bloggen, ja, det varierar, men 1-2 gånger per vecka.)

När det begav sig, var innehållsmarknadsföring the shit. Men det var några år sedan. Nu drunknar vi i innehåll. Schemaläggningen gör att vi kvantifierar innehållet – något SKA ut vid vissa förutbestämda tidpunkter – och det leder oundvikligen till att kvaliten blir vad den blir. På företagen därute sitter det content marketers och försöker vrida ur sig innehåll, så att företaget fullgjort sin contentplikt på Twitter, Facebook och Instagram.

Så i artikeln föreslås det att tagga ner när det gäller denna stenhårda, kompromisslösa schemaläggning, och istället variera rytmen och prioritera hög standard.

Det innebär inte att man inte får ha ett schema, men ett något lösare sådant, som fokuserar på innehållets innehåll, så att säga.

Med all den erfarenhet jag har av att skriva hävdar även jag bestämt att det behövs nåtslags disciplin för att få saker gjorda. Vi får inte falla i ”jag skriver bara när jag får en idé”-fällan, för det dödar kreativiteten. Vi måste hålla oss i rörelse.

Men kreativitet och tvång på fel sätt blir inte bra.

Jag jobbar hela tiden med att analysera och försöka lista ut vad folk tycker om att läsa. Jag tycker det är askul, rent ut sagt, men jag vägrar kompromissa med att det jag skriver ska vara intressant för mig själv också. När de där båda hittar varandra, dvs. när jag skrivit något jag själv gillar och även andra gillar det, är det den bästa känslan man kan tänka sig.

Men det är inte lätt. Innehållsskapande är inte lätt. Vad tyckte du om det här inlägget? Innehåll eller uvattnat skit?

Artikeln jag läste hittar du här