Tidsbrist kombinerad med lite piska är kanon för kreativiteten

Jag har vid upprepade tillfällen bloggat om hur viktigt det är att skriva, om du vill vara skribent (till exempel här). Inte drömma om att skriva, utan vara aktiv i ditt skrivande. Det har handlat om att komma över skrivkramp, om vikten av att skriva varje dag och att inte ta text på för stort allvar.

Det sista är speciellt betydelsefullt. Vi har av någon anledning stor respekt för det skrivna ordet, och jag förstår inte riktigt var det kommer ifrån. Så fort vi skriver ner något, åker vår stenhårda, obarmhärtiga, kompromisslösa inre kritiker fram. Det är inte tillräckligt bra, det är dåligt, och så tappar vi lusten och ger upp i värsta fall.

Men du måste våga skriva dåligt för att kunna skriva bra.

Jag skrev i ett inlägg att en anledning till att vi får skrivkramp är att vi tar text på för stort allvar. Men slutar du med det, och börjar producera text utan ambitionen att det måste vara perfekt, så kan du komma över skrivkrampen.

Anledningen till att jag återkommer till detta är att jag misstänker att det kanske kan missförstås. Att det är ok att skriva strunt, principiellt sett. Att vi inte behöver bry oss om att det ska bli bra. Och delvis är det precis det jag menar. Men det handlar om processen och vad ambitionsnivån ska vara i olika skeden av den. Ska du till exempel skriva en roman så kan det givetvis inte vara strunt. En roman föranleder massor av arbete. Massor. Men det måste få vara struntdåligt i början. För om du inte tillåter dig det, så är risken stor att du blir hämmad och aldrig kommer igång.

Jag har Kungsvägen för att hålla mitt skrivande aktivt. Jag delar och distribuerar den också i olika kanaler, så att så många som möjligt läser det jag skriver. Jag har som mål att skriva ungefär tre inlägg i veckan. Då är det tillräckligt ofta för att jag inte ska ha tid att lägga ner särskilt mycket tid på ett inlägg. Det är alltså avsiktligt. Jag ser till att inte ha så mycket tid, just därför att jag ska öva mig i att skriva snabbt, inte tänka för mycket men ändå, genom att publicera och dela, tvingas anstränga mig så pass mycket att jag inte heller kan fuska och skriva ner endast ett tankeflöde utan sammanhang för andra människor.

Målet är att lära sig släppa saker ifrån sig då de är tillräckligt bra, inte perfekta. Men med den här strategin riskerar jag också publicera strunt, för jag är ju inte alltid motiverad, pigg och full av idéer då jag ska skriva. På en kort stund hinner jag inte heller få distans till texten, den distans som annars är så viktig för att se konstigheter och brister. Men jag skriver iallafall, trycker på publicera och dela – och går vidare.

Övandet har gjort att text har blivit bra mycket mindre dramatiskt, och tröskeln för att producera den bra mycket lägre, för mig.

Läs mer:

Ta inte text på så stort allvar. Så blir du av med skrivkramp

Vill du vara skribent? Så skriv!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *