Hur lätt det är att släcka en låga

There are no laws for the novel. There never have been, nor can there ever be.

-Doris Lessing

När jag gick i gymnasiet fanns det en regel för uppsatser: de skulle vara fakta. Det betydde att de inte fick vara sagor, ni vet, påhittade berättelser, fiktion. Jag hade redan då skrivit och läst en del, och utvecklat min egen stil. Som var sagor, påhittade berättelser, fiktion. Jag upplevde att jag inte kunde skriva på något annat sätt, så jag körde på med min stil. Eftersom det inte var förbjudet utan önskvärt att uppsatserna skulle vara faktauppsatser, blev jag alltid godkänd, men de högsta betygen fick jag inte.

Min modersmålslärare tyckte nog inte heller om de regler hon var tvungen att följa. När du blir författare får du skriva hur du vill, sa hon. Jag är för evigt tacksam och glömmer aldrig det hon sa. Men det plågade mig att jag inte kunde skriva enligt de regler som det inte verkade vara något som helst problem för andra att följa.

Lustigt nog verkade det ändå göras undantag med även denna regel. Vad är väl regler till för om inte för att brytas. Jag fick högsta betyg i min finska uppsats (samma regler gällde även för det andra inhemska språket, som ju var finska för mig) i studentskrivningarna. Trots att jag fantiserade. Jag blev så förvånad och överraskad att jag frågade min lärare hur det kunde komma sig. Man fick ju inte fantisera. Ja men den var så finurlig, svarade han.

Tyvärr var det för sent.

Gymnasiet med sina regler förstörde min skrivlust för många år framöver. Jag kunde inte släppa känslan att det jag skrev var fel, vad det än var. Med tiden lärde jag mig skriva akademiskt, journalistiskt och kåserande. Men jag har aldrig mer skrivit fiktivt i vuxen ålder. Det är inte så att jag känner någon längtan efter att uttrycka mig fiktivt. Tycker det låter mest jobbigt. Men jag kan inte låta bli att undra över hur allt hade blivit om gymnasiet uppmuntrat till att skriva, bara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *