Jag vill inte vara en gnällbloggare

Ok, nu var jag lite provocerande här. Alltså när jag skriver ”gnällbloggare”.

Men faktum är att det kommer från min egen erfarenhet av bloggskrivande. Jag har startat 4-5 bloggar under min livstid. Den långvarigaste var på en plattform som Aftonbladet upprätthöll för ett tiotal år sedan, och som dom sedan lade ner.

På många av de bloggar jag startat, så märker jag att inläggen allt som oftast utmynnar i martyrskap: hur svårt jag haft det, hur orättvist jag blivit behandlad, hur jag gjort allting fel. I det stora hela hur livet är som en enda stor träskmark där varje steg är tungt och vandringen svår.

Med tiden har jag för mig själv börjat kalla dem för gnällbloggar.

När jag botaniserar i bloggvärlden, märker jag att många bloggar är just gnällbloggar. De handlar om personliga kriser, motgångar och att kämpa mot allehanda utmaningar som livet erbjuder. Vackert så, jag dömer ingen. En blogg är trots allt ett uttryck för ett behov: prata av sig, hantera saker, stödja andra.

Det är mig själv jag sparkar i ändan. Jag är trött på gnällbloggar, och jag vill inte vara en gnällbloggare själv. Så fort jag känner vibbar av gnäll i mitt skrivande, sjunker jag ihop över tangentbordet av grundlös leda.

Jag återfaller i gnällbloggande fortfarande. Det här inlägget är ju också ett gnällinlägg, faktiskt. Men det går framåt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *