Varför är det lättare att skriva för andra än för sig själv?

Jag har skrivandet som yrke. Närmare bestämt skriver jag text åt andra för att lyfta deras företag. Det är en kreativ process som förvisso kan ha sina utmaningar, men jag har aldrig upplevt det som något problem att komma på innehåll eller veta vad jag ska skriva.

Men när det gäller mina egna textbehov, text jag behöver för att marknadsföra mig själv, blir det plötsligt tvärstopp, blackout, svart. Inte för sociala medier och så, men när jag ska skapa innehåll för min hemsida. När jag ska berätta om vad jag själv erbjuder, känns det bara som att det blir ytligt, tråkigt och sådant som alla andra också skriver.

Fenomenet att uppleva det som lätt att skriva säljande för andra, men svårt att göra detsamma för sig själv, är inget nytt och unikt, eller något jag är först med att ha problem med. Jag har till och med gått en kurs som handlade om just detta. Den gav olika tips om hur man kan komma runt sig själv. Det är ju som att man sitter där och blockerar sig själv. Till exempel kunde man försöka överdriva och skriva sådant som inte är sant i en första runda, för att få det att lossna och få till formuleringar. Och sedan rätta till fakta förstås, men behålla den positiva tonen. Eller så skulle man be någon annan skriva, eller föreställa sig att man är någon annan.

Ärligt talat har jag inte tillämpat kursens lärdomar än, men det kanske blir aktuellt framöver. Håller just nu på och skapar innehåll för en ny hemsida, som jag kommer ha parallellt med den nuvarande, åtminstone ett tag. Det är kanske inte riktigt lika plågsamt som då jag skrev innehållet till min första och nuvarande, som jag inte är särskilt nöjd med – jag har ett smalare fokus nu. Men jag har låtit den vara, eftersom min verksamhet började löpa på hyfsat ändå. Men den nya hemsidan kommer att spela en betydligt större roll i min marknadsföring, och då kan den inte följa mönstret ”Hej, jag heter Eva och jag kan skriva” inom genren skoluppsats i årskurs 3.

Jag är åtminstone på det klara med vad jag ska rensa bort som allra första steg, och det är alla bedyranden om hur mycket jag tycker om att skriva. Det är för fan självklart, om man valt att bli copywriter. Regeln inom marknadsföring är att skriva om kunden, inte om sig själv. Och det kan göras på lite olika sätt. Kommer troligen att återkomma till detta tema framöver.

Om att ha tråkigt

Jag kom nyligen hem från en kort semesterresa till vårt västra grannland. Brukar ta båten från Helsingfors och oftast en mellandyr/mellanbillig hytt. Det innebär att hytten inte har TV, vilken i sin tur innebär en lååång resa där man egentligen inte har särskilt mycket att göra.

Någon kanske undrar om jag inte kan göra andra saker än titta på TV. Jovisst, men inte på en Sverigebåt. När jag bekantat mig med taxfreens utbud, genomvandrat båten, beundrat utsikten, ätit och druckit kaffe, är klockan knappt 19 eller 20 beroende på tidszon. Och det är lite för tidigt att gå och lägga sig.

Denna gång hade jag med mig Ville Haapasalos (eller egentligen Kauko Röyhkäs) Junamatka Moskovaan, och den höll mig ganska så upptagen. Slank in på Captain’s Deck lite av misstag – förstod först när jag gled in genom den låsta dörren efter några passagerare att hit kommer man bara om man köpt hytt på den här våningen – och satt i en skön soffa och läste en längre stund.

Men jag är rastlös av mig och jag orkar inte läsa hur länge som helst. Måste hitta på annat emellanåt. Och när man redan gjort ALLT, plus lyssnat på vrålandet från bollhavet, konstaterat att jag inte ännu heller är intresserad av spelautomaterna eller att festa loss på egen hand, så återstår bara en sak:

Att ha tråkigt.

Det är inte skadligt. Tvärtom så sägs det vara nyttigt att vara lite uttråkad emellanåt. Men jag fungerar inte som andra, så när jag har tråkigt så kan jag börja känna mig lite lätt deppig istället. Men det kanske hör till, annars skulle inte tråkighet ha en negativ klang, trots allt.

Ibland brukar sysslolösheten på Sverigebåten lösgöra inspirationen, och jag får någon bra idé att skriva om. Så icke denna gång. Kanske beror det på en extremt intensiv junimånad, och att hjärnan helt enkelt tog chansen att vila då tillfälle gavs.

Ändå har de där oändliga båtresorna en charm som gör att jag ändå alltid ser fram emot dem. Trots att jag vet att det blir tråkigt.

Jag går regelbundet hos osteopat med min hund, som har lite besvär med haltande och spänningar i ryggraden. Behandlingen kan nypa till lite ibland, (nervsmärta), och då blir hunden lite orolig på behandlingsbordet. Och ändå blir han helt flamsig när vi ska dit. Drar i kopplet och väl framme snurrar han runt behandlingsbordet och vill bli upplyft. På sitt hundsätt så vet han att det är bra trots att han lider lite medan det pågår.

Vet att det ordnar sig – ändå blir man hysterisk

I have a dream, alltså.

När jag jobbade som journalistpraktikant i 20-årsåldern, sa min handledare en gång:

-Du springer runt och är hysterisk ett tag, men sen sätter du dig ner och gör det.

Jag har gått vidare på så många områden på personlig utveckling-planet. Men detta beteende lyckas jag inte skaka av mig. När ärenden och jobb hopas, blir jag fortfarande hysterisk och springer runt.

(Tur att jag jobbar hemifrån!)

Men sen sätter jag mig ner och gör det. Och märker att ALLT ordnar upp sig, faller på plats och blir bra. Varje f*&%ing, jävla gång.

Har du lyckats jobba bort liknande känslor av vanmakt när saker hopar sig? Det måste ju gå när man med facit i hand VET att det reder upp sig, ofta inom 5 minuter… Eller är det något man måste räkna med när man är både kreativ och samtidigt har ett kontrollbehov?

PS. Drömmen är alltså att bli av med detta beteende.

Tillämpar du själv de råd du ger åt andra?

Jag ger gärna råd åt andra som jag allt som oftast glömmer att tillämpa själv.

Har märkt det när jag kommit på mig själv med att sitta och gnissla tänder över ett problem. Plötsligt slår det mig att ”hallå, vänta nu, det här är ju PRECIS ett sådant problem som jag brukar råda ANDRA att göra si och så!”.

Det hände faktiskt precis nu i morse. Jag har inte riktigt kommit på något att skriva, varken här eller annanstans, under hela veckan. Så är det ibland, låt oss vara snälla mot oss själva.

Men när andra drabbas av writer´s block, är jag fullproppad med råd. Ett sådant är att ta närmsta bok/tidning, slå upp den och skriva om det första du ser.

Så jag gjorde det, och läste följande mening: ”Giving your counterpart the illusion of control by asking calibrated questions – by asking for help – is one of the most powerful tools for suspending unbelief.”

Boken heter Never Split the Difference. Negotiating as if your life depended on it, och är skriven av Chris Voss. Jag kan verkligen rekommendera den för alla som sysslar med försäljning, för även om skribenten är fd. gisslanförhandlare för FBI, så är tipsen tillämpbara på alla livets situationer där det förekommer förhandling.

Se där, jag fick till ett inlägg med bokrekommendation och allt!

Tänk om någon blir arg?

Ska erkänna att jag ibland blir tveksam i efterhand när jag publicerat något.

Nu ser jag ju inte mig själv som någon särskilt kontroversiell person med jätteudda åsikter. Men tänker likväl på hur det jag skriver uppfattas. Uttrycker jag mig för svartvitt, grovt eller mesigt? Eller är jag helt enkelt bara ointressant?

Syftet med den här bloggen är att hålla igång mitt eget skrivande och att försöka vara lite underhållande också. Inte bara skriva tankeflöde, utan försöka åstadkomma inlägg som åtminstone har någon röd tråd. Jag skriver båda för min egen skull och andras, lika mycket.

En viktig princip är att här på bloggen sitter jag inte och slipar inlägg tills de är perfekta. Även om jag läser inläggen flera gånger ibland, och gör ändringar efter att jag tryckt på Publicera, så får de inte ta för mycket tid. Som skribent måste man lära sig att kunna lämna texter och gå vidare, och den här typen av bloggande är ett utmärkt sätt att göra det på.

Men eftersom jag av naturen är analytisk och grubblande, så är det ibland en utmaning att slänga ur sig något och sedan bara låta det stå där för vem som helst att beskåda. Att inte gå in och förklara sig. Innerst inne tänker den duktiga flickan TÄNK OM NÅGON BLIR ARG?

Även om den där flickan inte dominerar så mycket mer, så har hon inte försvunnit någonstans.

Men bestämmer, det gör hon inte längre!

Innehåll eller urvattnat skit?

Läste precis en artikel om content marketing, dvs. om hur kommersiella eller andra aktörer som vill få gehör för sina budskap skapar innehåll på sociala medier och webbsidor.

Artikeln handlade om hur innehållsmarknadsförare börjar få slut på saker att säga. Min reaktion var ”Äntligen är det någon som säger DET!”. Hos mig har det funnits som en inte fullt artikulerad tanke. En känslotanke, kan man säga.

Tanken har bland annat kommit av att:

  • På LinkedIn finns det inte en chans att jag skulle orka läsa särskilt mycket i flödet. Jag är helt enkelt så jävla mätt på innehåll! Tjusningen med det forumet är att man kan komma i kontakt med folk där, inte innehållet i  första hand. Twitter använder jag inte ens, var där en gång, och tappade tålamodet direkt.
  • Jag prenumererar på IDG:s nyhetsbrev, och läste där redan nångång i höstas att en rundfrågning bland företag visade att de inte upplever content marketing så effektfullt som det enligt evangelisterna ska vara. Inte konstigt. Människor orkar inte med.
  • Upprepningar, upprepningar, upprepningar. Slut på saker att säga, alltså.

Varför blir innehållet urvattnat då?

Artikelförfattaren tar bland annat upp en regel som varit som en självklar sanning för innehållsmarknadsförare, nämligen att innehåll ska produceras enligt ett schema. Ett välutvecklat schema för innehållsproduktion innehåller uppgifter om övergripande tema, samt var och när ett inlägg ska publiceras. Mycket praktiskt, har sett sådana scheman hos kunder och de tilltalar vem som helst som kallar sig vän av ordning.

(Själv har jag ett ganska löst schema som inte behöver skrivas ner, jag försöker skriva på LinkedIn en gång i veckan, och här på bloggen, ja, det varierar, men 1-2 gånger per vecka.)

När det begav sig, var innehållsmarknadsföring the shit. Men det var några år sedan. Nu drunknar vi i innehåll. Schemaläggningen gör att vi kvantifierar innehållet – något SKA ut vid vissa förutbestämda tidpunkter – och det leder oundvikligen till att kvaliten blir vad den blir. På företagen därute sitter det content marketers och försöker vrida ur sig innehåll, så att företaget fullgjort sin contentplikt på Twitter, Facebook och Instagram.

Så i artikeln föreslås det att tagga ner när det gäller denna stenhårda, kompromisslösa schemaläggning, och istället variera rytmen och prioritera hög standard.

Det innebär inte att man inte får ha ett schema, men ett något lösare sådant, som fokuserar på innehållets innehåll, så att säga.

Med all den erfarenhet jag har av att skriva hävdar även jag bestämt att det behövs nåtslags disciplin för att få saker gjorda. Vi får inte falla i ”jag skriver bara när jag får en idé”-fällan, för det dödar kreativiteten. Vi måste hålla oss i rörelse.

Men kreativitet och tvång på fel sätt blir inte bra.

Jag jobbar hela tiden med att analysera och försöka lista ut vad folk tycker om att läsa. Jag tycker det är askul, rent ut sagt, men jag vägrar kompromissa med att det jag skriver ska vara intressant för mig själv också. När de där båda hittar varandra, dvs. när jag skrivit något jag själv gillar och även andra gillar det, är det den bästa känslan man kan tänka sig.

Men det är inte lätt. Innehållsskapande är inte lätt. Vad tyckte du om det här inlägget? Innehåll eller uvattnat skit?

Artikeln jag läste hittar du här

 

 

 

Om telefonskräck: Det ringde – och allt förändrades!

Tänk om vissa personer visste vilken betydelse de kan få i ens liv!

De första månaderna som företagare vågade jag inte ringa kunder. Jag skulle nog hellre ha tagit gift än ringt någon. Ofta är vi skribenter kanske lite introverta och föredrar att kommunicera i skrift. Men telefonskräck är inget ovanligt, vet att det känns läskigt för många att ringa en person de inte känner och ”störa”.

Det gick ju bra att kommunicera via email, men ofta är det så att folk slutar höra av sig, och man får aldrig veta varför. Kanske tycker de man ”är för dyr”, men isåfall vill jag ju att de ska säga det, så kanske man kan komma fram till någon lösning. Förhandla och deala är ju en naturlig del av företagsrelationer.

Så jag insåg nog att det var till skada för mitt företag att inte våga ringa upp folk och prata med dom.

Men så hände det. En dag ringde det på min telefon, och det visade sig vara en person från ett företag jag kontaktat via mejl. En person som lät lite nervös faktiskt! Vi pratade och det samtalet gick väl inte till historien som världens mest avslappnade samtal. Men ett samtal likväl!

Senare SAMMA DAG ringde det IGEN! Och nästa dag ännu en gång! Och nu kändes det inte ett dugg märkvärdigt mer. Det jag gått och förstorat i mitt sinne kändes som den naturligaste grej i världen.

Tack vare detta elddop jag fick i telefonsamtal tar jag numera alltid tag i telefonluren när något är oklart. Och det har på alla sätt och vis gagnat min företagsverksamhet. Många märker jag blir lite förvånade när jag ringer, så jag misstänker att folk faktiskt i ganska hög utsträckning undviker att ringa om de bara kan.

Tänker på den där första personen som ringde mig. Hen kommer aldrig att få veta vilken förändring det samtalet innebar för mig. Men visst är det spännande att tänka att man själv kanske påverkat någon annans liv på samma sätt utan att ha en aning om det.

SEO eller SE(N)O?

Jag är skribent och när jag skriver, så sker det antingen spontant och med hjärtat, eller disciplinerat och målmedvetet.

Men jag börjar aldrig skriva en text med ”sökordet före”.

Jag säger inte så här för att jag har något emot SEO-optimering, utan för att jag väldigt gärna skulle vilja kunna det!

Ända sedan jag startade företag, har jag kämpat med detta SEO. Jag förstår principerna, sökord i rubriken och texten och så (har även ett optimeringsverktyg för den här bloggen), men har nog aldrig riktigt lärt mig hur man egentligen ska göra. När jag skrivit ett inlägg, och verktyget pockar på ett nyckelord jag vill bli hittad på, är det alltid helt tomt i bollen. I dunno, typ.

Det var först helt nyligen det gick upp för mig att man bestämmer sökordet FÖRST och SEDAN bygger man upp inlägget kring det ordet! För att hitta ett grymt bra sökord måste man göra en sökordsanalys, så man vet vad folk vill läsa om. Så pluttar man in det lite här och var i texten, och så får man massor av läsare!

Jag är inte särskilt principiell av mig, ni vet, jag tycker inte att sådant här begränsar min frihet som skribent, eller placerar in mig i nåtslags mainstream-mittfåra. Tror det handlar om kunskap att kunna skriva både SEO-optimerade och läsarvänliga inlägg. Läser ju sådana hela tiden på nätet, så jag vet att det går.

Jag kommer att försöka lära mig mer med tiden, för egentligen tycker jag det är kul att ha nåtslags mål med skrivandet, också annat än att bara ”flumma på”.

Vad tycker ni om SEO, är det bra eller SENO?

Ett erkännande om innehållet här på bloggen!

I have a confession to make.

Under de senaste månaderna har jag dubbelanvänt mina LinkedIn-inlägg även som inlägg här på bloggen! Eftersom jag med mycket möda och stort besvär skrivit på LinkedIn så har det känts som waste of material (ursäkta alla dessa engelska uttryck, jag läser väldigt mycket på engelska nuförtiden och blir påverkad!) att inte dela det jag skriver där också här på bloggen.

LinkedIn är ju en egen värld och jag har ansträngt mig en del att komma underfund med det forumet. Nu när det börjat kännas mer avslappnat där borta känner jag att jag räcker till för lite mer innehållsskapande här igen!

Men tyvärr har copypeistandet gjort innehållet här på bloggen mer spretigt och ofokuserat. Syftet med den här bloggen är ju från början att handla om skrivande och skapande. På LinkedIn skriver jag om andra saker rätt mycket också.

En anledning att jag vaknade upp var en text jag läste om content marketing. En fråga man bör ställa sig är: Vad är ditt syfte med olika sociala medier? Ups…

Nu tänker jag att jag måste bli mer aktiv och skapa genuina blogginlägg. Också för min egen skull. Genom bloggandet bearbetar jag nämligen mina egna tankar, får distans och nya idéer och insikter om skrivandet.

En föreläsare jag hade en gång sa att ”Man skriver sig fram till  resultat”, och det stämmer verkligen. Ibland inser jag grejer medan jag skriver!

På LinkedIn blir inläggen också väldigt korta från bloggperspektiv, eftersom det finns en begränsning hur mycket man får skriva. Här på bloggen framstår texterna som avhuggna. Det bara känns som att en bloggtext bör vara lite längre och utveckla saker lite mer.

Olika forum är verkligen olika forum.

So back to basics (nu gjorde jag det igen, engelska alltså), nu ska jag börja blogga mer om skrivande, skapande och mitt jobb som skribent!

Är det något som intresserar er särskilt kring dessa ämnen, som ni gärna skulle se inlägg om? Kommentera då gärna eller skicka email till eva@evagranqvist.com!

Ibland önskar jag att vi fortfarande skrev på skrivmaskin!

Jag började skriva redan som barn och köpte min första skrivmaskin som 9-åring i mitten på 80-talet. Ute på landet där vi bodde var det inte många som ägde en ”datamaskin” ännu då, och tanken att jag skulle ha ägt en fanns inte.

Kan inte påstå att jag direkt saknar när dom där ”armarna” som ska trycka bokstaven på pappret (vad tusan heter dom?) fastnade i varandra. Inte heller frustrationen över att slå fel när man precis klarat nästan ett helt ark. Ett sjuhelvetes oväsen var det också.

Vill jag tillbaka till det? Inte egentligen.

Men det slet inte på ögon och hjärna så mycket att skriva på skrivmaskin. Mörka ringar runt ögonen och spänningshuvudvärk – vad var det?

Nuförtiden ser vi alla ut som pandabjörnar.