Vill du sälja? Skräm skiten ur folk

Tänk  dig att du bor i en stillsam liten by, stadsdel eller varför inte just där du bor nu. Plötsligt en dag, när du kastar en blick ut genom fönstret, får du syn på ett par personer, som går på vägen utanför ditt hus. Kanske är det deras utseende eller något i deras sätt att vara, som gör att du tänker på dem som ”skumma typer”.

Någon dag senare ser du dem igen. Den här gången möter du dem på väg till affären. Och visst tusan är det något skumt över dom! Varför stryker dom runt här? Bostadsområdet känns plötsligt inte så stillsamt och tryggt längre.

Ytterligare någon dag senare ringer det på dörren. Utanför står en person som presenterar sig som representant för ett företag som säljer inbrottslarm. Vilket sammanträffande, tänker du, jag som precis gått och funderat på om man borde skaffa sig ett inbrottslarm!

Nej, det var naturligtvis inget sammanträffande, utan en minst sagt lurig affärsplan, som så småningom avslöjades. Jag måste erkänna att min första reaktion på den här historien var: Fiffigt! Moraliskt sett förkastlig, förstås. Men egentligen handlar det bara om the oldest trick in the book i marknadsföringssammanhang, nämligen att skapa behov för en produkt man vill sälja.

Jag läste nyligen om hur man i tiderna skapade behov för tandkräm. En skicklig reklamman började göra människor uppmärksamma på den beläggning som lägger sig över tänderna, och som man kan känna med spetsen av tungan. Beläggningen hade aldrig varit någon grej förut i historien, men nu väcktes plötsligt ett behov bland befolkningen att göra sig av med den, och få en vit, glänsande tandrad.

Det talas nuförtiden mycket om det obehagliga med algoritmsnokande IT-jättar, handel med information och allehanda digitalt ”spionage”. Men att vi i egenskap av konsumenter är utsatta för analys är inget nytt. Visst är formerna mer avancerade än någonsin tidigare, och också delvis annorlunda. Medan man idag har raffinerade digitala verktyg för att analysera ofantliga mängder information (så kallad Big Data) var man tidigare hänvisad till psykologiska metoder, som att försöka lista ut hur människor tänker och känner och varför de gör de val de gör. Men sättet att tänka ut hur man ska få folk att konsumera har alltid varit cynisk, om man så vill, och inte dragit sig för att anspela på känslor såsom rädsla för allvarliga hot. Just rädsla, och även fåfänga, är psykologiska faktorer som är aktuella i de exempel jag gett här. Redan tandkrämsmannen, som agerade i början av 1900-talet, tillämpade psykologi genom att dra nytta av människors fåfänga. Och Inbrottslarm AB var väl medvetna om att något av det värsta som kan drabba en människa är inbrott i det egna hemmet. Att nyttja rädsla i marknadssyfte är mycket kraftfullt, och vi kan även se det i reklam för så vitt skilda saker som försäkringar och kosttillskott, där våra rädslor för olyckliga incidenter och sjukdomstillstånd utnyttjas.

Jag hoppade upp första gången jag läste i en bok, av en känd amerikansk reklamguru, att anspelningar på ”fear” är gängse praxis inom marknadsföring. Innan hade jag tänkt på marknadsföring som ett slags skapande av behov, eller tillfredsställande av behov. Exemplet med inbrottslarmsskurkarna var nästan en karikatyr på detta, men det hjälpte mig att tänka vidare på hur mycket som faktiskt marknadsförs med hjälp av vår benägenhet att känna rädsla och skräck.

 

 

Såg Metallica igår – och det var faktiskt inte så bra

För lite över ett år sedan, klockan 9 på morgonen, satt jag och min man vid varsin dator, redo att kasta oss över tangentbordet när biljetterna till Metallicas spelning släpptes. Vi lyckades få biljetter till en konsert som sålde slut på 45 minuter. Och igår var det så äntligen dags.

Jag förälskade mig i Metallicas musik som 16-åring. Jag kan deras 80-talsproduktion utantill. Så att få se dem live har förstås alltid varit en dröm.

Men när jag satt där, så började en konstig känsla infinna sig. Allt var inte som det skulle. Jag njöt inte av musiken och spelningen. Varför? Nå därför, att det helt enkelt inte lät bra. Basen dominerade på tok för mycket, var oartikulerad och grötig. I flera legendariska gitarrsolon hördes bara den ena gitarren, och den som hördes, lät inte bra. Musiken lät inte TUNG, och det måste metal göra, annars är det inte metal.

Länge satt jag och försökte hitta ursäkter och fel på mig själv för att förklara min upplevelse. Först tänkte jag att det beror på öronpropparna. Men jag har haft öronproppar på alla rockkonserter jag gått på de senaste 10 åren, och de har aldrig hindrat mig från att höra alla ljud. Ändå petade jag ut den ena för en stund, bara för att testa. Jag kunde direkt konstatera att det bara förvärrade problemet, och jag fick en nyttig påminnelse om varför man ska ha öronproppar på hårdrockskonserter.

Jag letade också efter förklaringar i min pågående förkylning, att jag jobbat för mycket på sista tiden, eller kanske scenens placering mitt på arenan? Jag gick till och med så långt att jag tänkte tanken: Är jag för GAMMAL för sånt här? Men då jag såg mig omkring, kunde jag lugnt konstatera att så inte var fallet – människorna runtomkring mig var allt mellan 8 och 70.

Till slut återstod bara att konstatera det oundvikliga: Metallica är helt enkelt inte så bra live. Åtminstone inte igår. Slayer för några år sedan i Helsingfors var faktiskt mycket bättre, rentav strålande. Dom är alls inte så stora som Metallica, men dom spelade så mycket bättre live. Då den spelningen tog slut, ville jag ha mer. Igår satt jag emellanåt och längtade efter att det skulle ta slut, även om det kanske blev lite bättre efterhand.

Jag noterade också att Metallica numera satsar hårt på att bygga varumärke. Det är ”Metallica family” i bästa Ikea-anda, och sådant är inte särskilt metal enligt mig. Men å andra sidan, min filosofi i sådana här sammanhang är ”håll käften och spela”, så vad vet väl jag. (Slayer pratade förresten nästan inte alls på sin konsert, det var bara ”Good evening Helsinki” och så drog dom på).

Jag kommer alltid att älska Metallicas musik. Men deras livekonsert igår älskade jag inte.

 

 

 

 

Företagande med eller utan passion?

Det sägs ofta, att om man vill göra en hobby till sitt jobb, så är det en bra idé att starta företag. Då får man göra det man älskar dagarna långa. För mig känns den tanken ganska naturlig. Företagande innebär mycket arbete, så hur skulle man orka om man inte tyckte om det som företaget går ut på?

Men det är jag det. Stötte nyligen på en person med helt andra åsikter. Företagande kring en passion är inte en bra idé, enligt denna person med mycket erfarenhet från affärsvärlden.

I sammanhanget figurerade ett exempel på en kvinna, som älskade att baka cup cakes.* Hon gjorde fantastiskt vackra och goda cup cakes, som människor älskade. Så hon såg sin chans att bygga upp en verksamhet kring denna sysselsättning, som hon själv trivdes med, och som verkade gå hem hos folk.

Hon startade ett litet konditori, och affärerna tog fart direkt. Hon hade mer kunder än hon hann med, och bakade och bakade. Men det kändes bra, och affärerna gick bra.

Ända tills shoppingcentret, där hon höll till, fick en ny hyresgäst, nämligen en stor affärskedja – som också sålde fina och goda cup cakes. Konkurrensen blev nu en helt annan. Kvinnan bakade och bakade och bakade, nätterna igenom, men hon hade inte en chans mot den stora kedjan, som kunde erbjuda en likvärdig vara billigare.

Men det värsta var, att hon blev utled på att baka cup cakes.

Så vad lärde vi oss av detta? Startar man företag kring en passion, är risken överhängande att det, som en gång var ett njutningsfullt tidsfördriv, blir en tung och motbjudande plikt.

Tråkigt för kvinnan med cup cakesen. Det finns givetvis fler liknande historier. Jag har för vana att lyssna noga på vad erfarna personer har att komma med. Men det finns en sak jag lärt mig i livet, och det är att än viktigare än det som sägs, är den som säger det. Det betyder i korthet, att var och en talar ur sina egna erfarenheter och intressen. Mannen som ansåg att passion och företagande inte passar ihop, var själv en person, som har businessmöjligheter i sig som SIN passion. För honom är inte själva kärnverksamheten det viktigaste, utan dess affärspotential. Han har ett intresseområde, där han ser business opportunities, och som han har en massa kunskap om. Men han vill inte lägga alla cup cakes i samma korg, så att säga.

Jag förstår, att om man bygger upp en affärsverksamhet kring en hjärtefråga, och det sedan misslyckas, så kan det vara en smäll, som inte bara är ekonomisk, utan också själslig. Kanske har han en poäng. Samtidigt så tror jag att många framgångsrika företag aldrig skulle ha kommit till, om människor inte agerat efter sin fascination för något. Och det kunde ju faktiskt också ha slutat bra för damen med cup cakesen. Hon hade bara maximal otur, gjorde kanske någon felbedömning eller expanderade för tidigt.

Vi kan väl säga så här, att en förutsättning för att bedriva ett företag framgångsrikt, är att känna passion för någon del av verksamheten. Något man kommer åt att göra, genom att starta företag. Vare sig det är kärnverksamheten, marknadsföring eller bokföring. Eller kanske man älskar utmaningarna kring företagande, eller att få vara sin egen chef. Det viktigaste är att vilja.

 

*Ja, det heter muffins på svenska. Men jag tycker om ordet cup cakes. Det låter gott 🙂

 

 

 

Jag vill inte vara en gnällbloggare

Ok, nu var jag lite provocerande här. Alltså när jag skriver ”gnällbloggare”.

Men faktum är att det kommer från min egen erfarenhet av bloggskrivande. Jag har startat 4-5 bloggar under min livstid. Den långvarigaste var på en plattform som Aftonbladet upprätthöll för ett tiotal år sedan, och som dom sedan lade ner.

På många av de bloggar jag startat, så märker jag att inläggen allt som oftast utmynnar i martyrskap: hur svårt jag haft det, hur orättvist jag blivit behandlad, hur jag gjort allting fel. I det stora hela hur livet är som en enda stor träskmark där varje steg är tungt och vandringen svår.

Med tiden har jag för mig själv börjat kalla dem för gnällbloggar.

När jag botaniserar i bloggvärlden, märker jag att många bloggar är just gnällbloggar. De handlar om personliga kriser, motgångar och att kämpa mot allehanda utmaningar som livet erbjuder. Vackert så, jag dömer ingen. En blogg är trots allt ett uttryck för ett behov: prata av sig, hantera saker, stödja andra.

Det är mig själv jag sparkar i ändan. Jag är trött på gnällbloggar, och jag vill inte vara en gnällbloggare själv. Så fort jag känner vibbar av gnäll i mitt skrivande, sjunker jag ihop över tangentbordet av grundlös leda.

Jag återfaller i gnällbloggande fortfarande. Det här inlägget är ju också ett gnällinlägg, faktiskt. Men det går framåt.

Notera kategorin.

 

 

 

 

 

 

 

Tala är silver, skriva är guld

Fast tala är inte ens silver. Inte för mig.

Jag träffade en person nyligen, som gav mig en ny insikt. Vi människor är skrivare eller talare. Antingen känner man en längtan efter att uttrycka sig i skrift, eller så känner man detsamma för att tala.

Den nya bekantskapen berättade att detta med att tala är något hon verkligen brinner för. När hon lyssnar på ett bra tal, får hon gåshud. Tal kan vara inspirerande att lyssna på, det tycker jag med, men gåshud? Näej.

En annan skillnad mellan oss är vilka tankar som väcks när vi hör en bra talare. Hon tänker: jag vill också inspirera människor genom att tala så där bra! Jag tänker: bra sagt! Ny kunskap har jag alltid nytta av – då jag SKRIVER!

Jag känner inget behov av att tala själv. Kanske är det också anledningen till att jag är så dålig på det. Människor som kan prata har lättare att knyta kontakter, få respekt, erkännande och uppmärksamhet. Så jag skulle gärna vara bättre på att tala. Men det är inget kall för mig, utan snarare en önskan om en färdighet som jag kunde ha nytta och glädje av.

Annat är det med skrivandet. Jag tar nästan alltid en anteckningsbok med mig, om jag vet att jag ska sitta någonstans för mig själv en längre stund, där man kan skriva. Det dyker titt som tätt upp fraser, uttryck och meningar i huvudet på mig, som jag genast vill börja skapa en berättelse kring.

Jag köpte min första skrivmaskin då jag var nio år. Den klarade mitt hamrande i några få år, sedan köpte mina snälla föräldrar mig en ny, elektrisk skrivmaskin. Det är nog jag som ligger bakom framgångarna för den finska pappersinsdustrin.

Måste erkänna att jag blev lite överraskad av den här nya bekantskapens brinnande iver att tala. Hon vill bli en professionell talare, som inspirerar människor och ger dem gåshud. Ni som sett TED Talks vet vad jag menar. Drömmar om att skriva – böcker, bloggar, memoarer, poesi eller vad det vara månde – hör man ofta om. Men det var första gången jag träffade någon som drömmer om att bli talare!

Låt oss avsluta med en hyllning till en bra talare. Kan ni gissa vem det är, om ni bara lyssnar?

 

 

 

Vad ska du tänka på då du skriver en Om oss-sida?

Den är viktigare än du tror, Om oss-sidan. Enligt en expert är Om oss-sidan en av de mest besökta sidorna på din hemsida. Det betyder att den påverkar din besökares första intryck, och kanske till och med avgör om hen bestämmer sig för att stanna eller surfa vidare. Själv letar jag i princip alltid upp Om oss-fliken, eller motsvarande.

Det finns några steg att pricka av för den som vill skriva en medryckande presentation av sitt företag, utarbetade av en amerikansk expert (och amerikanarna, ska du veta, dom kan marknadsföring!).

Den första punkten är den som redan nämndes, så låt den sjunka in:

1) Din Om oss-sida är en av de mest besökta sidorna på din hemsida.

Ofta är det den mest besökta, eller den näst mest besökta. Om du fattar dig kort och kärnfullt, kommer läsarna också stanna där och läsa allt det du skrivit. Det är här du har din chans att få din besökare på kroken.

2) Om besökaren bestämmer sig för att klicka på Om oss-fliken, berättar det att hen fått en gott första intryck av sidan.

Hen vill veta mer. Och när du nu fått hen så här långt, så gäller det att med alla mål och medel hålla hen kvar! Undvik alltså tråkiga CV-aktiga uppräkningar som pesten. Du måste ge intrycket att det du gör är fascinerande, märkvärdigt och roligt, inte något att likna vid ett besök hos tandläkaren.

3) Om oss-sidans uppgift är att leda besökaren vidare.

Du måste göra det lätt för din besökare att navigera vidare, inte lämna hen som en spillra på ett mörkt och stormigt hav, som det sjungs i visan.

Följande punkter går in på mer konkreta råd hur du väcker intresset hos nya besökare och hjälper dem vidare när de väl hittat dig.

4) När man skapar en Om oss-sida, är det bra att begrunda följande faktorer:

Vad är unikt, speciellt och eftertraktansvärt med det som just du gör?

Detta kan med fördel placeras i rubriken. Den behöver inte vara superhäftig, utan tydlig med vad du gör! Några exempel:

Miljövänliga skönhetsprodukter för människor som bryr sig.

En inspirationssida för innovativa entreprenörer.

Bloggen för dig som söker en ny riktning i livet.

Kämpa inte med att komma på rubriken först, du får nämligen idéer och inspiration medan du skriver. Men vi fungerar alla olika – kommer du på en kanonbra rubrik först så ska du självklart använda den! För mig är det fifty-fifty, ibland sitter rubriken långt inne, och ibland dyker den upp först då jag börjar skriva. Vad jag försöker säga är: bli inte frustrerad om du inte kommer på allt i den ordning det sedan ska stå på sidan.

Fundera på hur du eller din produkt kan underlätta eller hjälpa för besökaren. Sälj en dagdröm.

Det kan hjälpa att tänka i ”Tänk om…”-termer (tänk om jag kunde ta med min hund vart som helst utan att den skäller ut folk, tänk om det ändå kunde vara lite lättare att betala räkningar, tänk om jag bara kunde handla mat genom att surfa in på nätet…). Tänk om behöver inte stå i den färdiga texten, men det får igång kreativiteten. Det kan stå t ex såhär:

Ta med din hund vart som helst utan att den skäller på folk.

Nu är det lättare att betala räkningar.

Handla hem mat med ett enkelt knapptryck.

Lyft upp det som skiljer dig från andra inom ditt verksamhetsområde.

Fråga dig själv vad du stör dig på i din bransch? Vad vill du förändra? Vad har du att erbjuda som dina konkurrenter saknar?

Enligt vår expert bär vi alla på erfarenheter som gör oss unikt kvalificerade att göra det vi gör. Sälj in detta på din Om-sidan!

En berättelse ger dig en chans att vara personlig. Lyfta fram dig själv och din historia.

Enligt vår expert söker folk konstant efter paralleller till sina egna erfarenheter, och att vara personlig är en väg att gå om man vill slå an på den strängen. Anta att du kämpar med övervikt, och de enda musklerna i din kropp som för tillfället aktiveras är dom du använder då du trycker på fjärrkontrollen. Då kanske du känner dig mer dragen till en coach som själv vandrat den hårda vägen från soffpotatis till hurtbulle, än en som sprungit maraton tolv gånger per år sedan hen lärde sig gå.

Expertrådet är att fundera på följande frågor för att skriva en personlig berättelse: Varför vill du hjälpa? Hur hamnade du i din bransch? Har du själv haft detta problem? Vilken typ av frågor får du ofta från dina kunder?

Skapa erbjudanden som får din besökare att vidta någon åtgärd.

Det kan handla om att länka till dina mest lästa blogginlägg, de snyggaste bilderna, dina mest köpta produkter eller tjänster, eller information om kommande händelser. Fråga dig själv vad DU vill att besökaren ska göra efter att ha läst din Om-sida? Skapa gärna flera erbjudanden för olika tänkbara behov. Exempelvis så kanske en gammal kund vill ha nya erbjudanden, medan en ny har behov av att bilda sig en helhetsbild av dig och ditt företag.

Avsluta med en uppmuntran till handling!

I bästa fall handlar det om en prenumeration på ditt nyhetsbrev.

Slutligen:

Betrakta inte Om-sidan som ett nödvändigt ont. Den är kanske viktigast av allt på din hemsida. Så använd lite tid till att utforma den. Och glöm inte att underhålla den efterhand då du får nya idéer och din verksamhet utvecklas. Låt din kreativitet flöda och våga tänka utanför ramarna!

Våga inspireras av dom som gör saker annorlunda.

Som kunskapskälla och inspiration användes den här artikeln.

Tankar efter en mental fasta

Samtidsskildringar är ofta dystra och pessimistiska. Samtidigt som vi vältrar oss i allt som vår tid för med sig, som sociala medier och smarta telefoner, så skakar vi samtidigt på huvudet åt att vi gör just det.

Ett exempel: jag tillbringar en hel del tid framför datorn, medan jag hela tiden kämpar med att försöka inte sitta så mycket framför datorn.

En dag nyligen bestämde jag mig att ha en så kallad mental fasta. Det betyder att man under en dag (eller mer) inte läser något, inte surfar, inte tittar på TV, inte lyssnar på radio eller musik, och helst inte heller pratar med någon. Tanken med mental fasta är att minimera intrycken utifrån, vila hjärnan och skapa utrymme för tankar.

Det var en rejäl tankeställare, för jag blev tvungen att fråga mig själv vad som egentligen blir kvar när man tar bort dator, tv och information överlag. Jag bestämde mig först för att helt glömma upp och hoppa-mentaliteten, och gav efter för min lust att ta en tupplur på soffan på förmiddagen. Efter det gjorde jag ett träningspass, sedan en långpromenad med hunden, efter det matlagning, ännu en tupplur, och sedan bakade jag.

Jag har sedan tidigare positiva erfarenheter av mental fasta som en kraftfull metod för återhämtning. Även den här gången kändes det som ett bra val att dra ut strömsladden för ett tag. Men för en info-, surfo- och läsoman som jag skulle jag förmodligen implodera om jag inte, efter en ”fastedag”, fick återgå till det jag gör en mycket stor del av tiden, nämligen nördar ner mig i bloggar, sajter och facebooksidor som intresserar mig, och har på musik i bakgrunden.

Egentligen ser jag inget principiellt problem med vår tidsanvändning. Så länge det inte är just ett problem. När ryggen och ögonen börjar värka och gamnacken blir mer och mer framträdande, och inget görs åt saken, då är det ett problem. Det finns annat också, som nätmobbning och identitetskapning och annat hemskt. Jag medger att jag tycker lite synd om folk som helt verkar ha förlorat sin förmåga att bara vara, som inte kan släppa sin mobil överhuvudtaget.

Men jag älskar det faktum att jag får finnas till i en tid som ger så många möjligheter åt en infosaurus som jag. Via olika forum kan jag få hjälp med mina projekt av kunniga personer som bor på andra sidan om oceanerna, och brainstorma idéer med dem. Och när jag träffar trevliga människor IRL kan jag fortsätta hålla kontakt med dem, på FB eller andra kanaler. Förr fick man ofta bara finna sig i att de försvann ur ens liv för eviga tider.

Ett råd kunde väl vara att så länge det känns roligt och givande så är det ok. Det är när andra saker inte längre känns roliga och givande, som man kanske ska fundera över hur man fördelar sin tid och hur det påverkar en.

 

Sluta prokrastinera och börja producera

Utan några som helst vetenskapliga ambitioner skulle jag vilja ge några beprövade råd till alla er där ute som känner att ni har svårt att ta tag i saker och få saker gjorda. Jag talar med erfarenhetens djupaste brösttoner, för jag har varit uppskjutandets Marit Björgen. Är inte det så mycket mer dock, för jag har kommit på hur jag ska göra. Vill gärna dela med mig, för när jag lyssnar på folks gnäll kring det här ämnet, så tror jag att detta med att prokrastinera utgör ett ganska så stort problem för många.

Mina råd, alltså:

Bara börja!

Oberoende om man har en riktning eller plan eller whatever, eller inte, för det man vill göra, så är det en utomordentligt god idé att bara sätta igång. Det är då, och bara då, som det börjar hända saker. Det du gör i början blir kanske skit, men du får något handfast att relatera till när du funderar på hur du ska bli bättre.

Den här bloggen är ett bra exempel på detta. Jag kan inte bestämma mig för något tema, för jag är intresserad av allt och vill skriva om än det ena, än det andra. Svårt att hitta någon bestämd målgrupp i detta läge. Men: längre fram, då jag skrivit jättemånga inlägg om historia, vardagspsykologi och kultur och allt vad det är, så kan jag splittra upp dem på flera bloggar och börja tjäna massor av pengar, hahaha!

Skämt åsido, vad jag försöker säga är att man bör ge upp alla perfektionskrav och kasta sig ut i vattnet, fast man inte kan simma. Om man absolut inte kan börja förrän förutsättningarna är absolut perfekta, så finns det risk att det aldrig blir av, för om förutsättningarna nångång är perfekta, så är de det sällan, mycket sällan. Så vaddå om det blir lite dåligt i början, och inte så perfekt. Människor har fullt upp med sina egna grejer, ingen tänker på dina eventuella misstag. Världen kretsar inte kring dig.

Skriv upp allt du gör

Anteckna varje steg du tar för att ta ditt projekt framåt. Skriv upp det, hur litet det än är. Du blir positivt överraskad när du bläddrar tillbaka och ser hur mycket det faktiskt blir tillsammans, fast det kanske känns som att du gjort ”ingenting”! Att kvantifiera sina insatser på det här sättet är förvånansvärt belönande. Progressionen blir mer konkret och gripbar, och det är lättare att inse värdet av det man gjort.

Jag tror inte på att belöna sig med glass och biobesök. Självklart kan det finnas stunder när det är på sin plats också, men jag tror inte på det som drivkraft i grunden. Drivkraften måste ligga i den tillfredsställelse det är att göra framsteg, bli duktigare, slutföra projekt. En hund ger vacker tass för att få en godisbit, men hela meningen för hunden i den handlingen ligger i att få godisbiten. Jag tror att en dagbok över ens prestationer och insatser är den bästa belöningen man kan ge sig själv.

Skapa rutiner

Avsätt tid för det du ska göra. Det beror lite på vilken typ av projekt det är, men om det handlar om ”riktigt” arbete så avsätter du den tid du tror det behövs, och SITTER DEN TIDEN OCH GÖR DET. Man kan nämligen inte räkna med att inspirationen alltid ska bära en, för den kan ligga och lura utom räckhåll ganska så långa tider ibland. Och då kan man inte bara stå och trampa, för det måste ändå hända saker.

Om det nångång känns som att det verkligen inte går, gör då vad som helst som tar ditt arbete framåt. Jag hade en dag nyligen när jag kände att jag inte hade någonting att ge. Jag var så emotionellt uttömd att det gjorde ont i själen att ens försöka titta på nyheterna. Under hela dagen var den enda nytta jag gjorde att skriva fyra eller fem meningar om mig själv för min profil på en sajt där jag är verksam. Den blev inte perfekt direkt, men jag gick in och ändrade lite när jag kände mig piggare dagen därpå. Busenkelt, för det var ju redan i princip klart!

Ibland sliter man men känner att det inte går framåt ändå. Men min erfarenhet är att det är just under dessa tråkiga transportsträckor som arbetet blir gjort. Ibland får man bita ihop lite, så är det.

Min egen erfarenhet kommer från arbete av mer kreativt slag, men det finns ingen anledning varför de här råden inte skulle kunna fungera i de allra flesta fall.

Velvet. En farlig spansk såpa

Sedan en tid tillbaka är jag hopplöst fast i en spansk såpopera, som går i repris på Yle Teema. Länge vägrade jag börja följa den, men märkte att varje gång jag råkade slå på TV:n när Velvet gick, så blev jag sittande och bara sveptes med. Så hände det som jag bestämt inte skulle hända: Sjuk, oförmögen att sova och uttråkad näst intill desperation under en natt i januari, tittade jag på två avsnitt från Areena. Efter det har jag haft 45 minuter välbehövlig hjärnvila tryggad varje vardag.

Velvet är en telenovela som utspelar sig i Madrids modevärld på 1950-talet. Telenovela är som namnet antyder en tv-novell, det vill säga, den har ett slut. Jämför här alltså med så kallade långkörare som Dallas och The Bold and the Beautiful, som ”aldrig” tog eller tar slut. Telenovelor fick sin början i Latinamerika redan på 1940-talet med radionovelor, flyttade sedan över till TV, och blev mycket populära. En peruansk telenovela lär ha engagerat sin publik så djupt, att 10 000 människor sökte sig till kyrkan för att gratulera, då huvudrollsinnehavaren gifte sig. Hon gifte sig inte på riktigt alltså, utan i serien! Ofta var telenovelor det enda stället att hantera samhällsproblem, såsom fattigdom och hustrumisshandel. Telenovelan som fenomen har sedan spridit sig också till andra länder utanför Latinamerika.

Det är lite otydligt vad som egentligen skiljer en telenovela från en miniserie (som ju också har ett slut). Enligt Wikipedia omfattar en telenovela inte mer än ungefär 200 avsnitt. Intrigen kretsar ofta kring kärlek, som upplever motgångar på grund av samhälls- eller familjeproblem. Det kan till exempel handla om kärleken mellan en fattig kvinna och en rik man. En sak som kanske gör telenovelor till ett fenomen i sin egen rätt är att man lyssnar på publikens åsikter, och satsar en del resurser på att ta reda på vad publiken tycker. Detta påverkar sedan vad som händer i serien.

Varför har jag då blivit fast, jo, jag tror det beror på tempot. Det händer något hela tiden, intrigen går framåt. Inga långa tagningar där skådespelarna bara står och glor, och intriger dras ut på i det oändliga, som i vissa andra serier. Jag har också lärt mig att uppskatta spanska, vilket jag inte gjort förut. Har alltid tyckt att det är ett rysligt babbligt språk. Men när det talas långsamt (för det händer ibland!), då är det mycket vackert. Men det viktigaste är helt enkelt att det är så himla underhållande! Jag undrar redan vad jag ska ta mig till då serien är slut. Jag är kräsen och hittar sällan något på TV som ger exakt det jag behöver: att vila hjärnan samtidigt som det jag tittar på inte är för hjärndött.

Presidenternas personlighet

Från en bokrea för några år sedan följde en bok om tidigare finska presidenter med hem. Boken täcker alla finska presidenter från Ståhlberg till Niinistö. Av någon anledning har den alltid blivit bortprioriterad, fram tills nu, då rätt mindset infann sig för att läsa den. Lämplig motvikt till Jane Austens Stolthet och fördom och H.P. Lovecrafts Skräckens hus, som jag avverkat här strax innan. Från engelsk 1800-tals realism via amerikansk 1900-tals skräck till finsk politisk historia.

Jag är barnsligt förtjust i att lära mig ”känna” historiska personer, som just personer. Man är van att se dem på svartvita foton, och så plötsligt kliver de fram ur fotot, börjar röra på sig, få tankar och känslor. I och med digitaliseringen har man enkelt kunnat börja färglägga svartvit film. När man ser dessa filmer minskar distansen till flydda tider. Samma sak händer när jag läser om historiska personers personligheter – de får färg.

I boken får jag veta att Relander (president 1925-1931) var en känslig person som ständigt grubblade över vad andra tänkte om honom. Han saknade politisk fingertoppskänsla och fattade ibland konstiga beslut. Författaren karaktäriserar honom som en svag president, i betydelsen att han saknade auktoritet och ledarskapsambitioner. En person som saknar auktoritet vet i allmänhet om det själv, och agerar ofta i desperation för att kompensera för den bristen. Men han var också ivrig, brann för de saker han var intresserad av och var en eldsjäl i vissa frågor. En av de bästa sakerna med boken är att det finns bilder. Jag lovar att om jag sett bilderna först, så hade tanken slagit mig, att han var just sådan. Bilderna ger intryck av en person som inte tar på sig den stenhårda och iskalla presidentmasken. Han ler. Det har till och med skrivits en bok om honom som heter Relander – Hymyilevä presidentti (sv. Den leende presidenten).

Psyket hos personer med stort ansvar, så som presidenter, intresserar mig oerhört mycket. Hur grejar dom det? Vilka känslor går dom igenom?

Om Paasikivi (president 1946 – 1956) läser jag att han var så bångstyrig och oresonlig i sin tidigare tjänst som bankdirektör att man skickade honom på en sinnesundersökning. Det konstaterades att hans beteende berodde på – dålig uppfostran! Jag trodde först det var en vandringssägen, men lite efterforskningar vid sidan av visar att det med allra största sannolikhet stämmer. Känt är åtminstone att han var en temperamentisk och nyckfull person. Jag hittade en gång ett band ur Paasikivis dagböcker i pappas bokhylla och läste den. Då var jag kanske inte så road, jag var ung och saknade den sinnesro som den typen av litteratur kräver, men jag minns Paasikivis undringar, efter ett besök i Moskva, om hur det egentligen står till uppe i hjärnkontoret hos Molotov. Han använde inte de exakta orden förstås, men andemeningen var sådan. För bara någon dag sedan visade YLE ett nyhetsklipp från åttiotalet om Molotovs död. Han framställdes som en person som inte tålde motsägelser och åsikter som avvek från hans egen. Och jag tänkte att det var orsaken till att de två inte var en match made in heaven.