Tillämpar du själv de råd du ger åt andra?

Jag ger gärna råd åt andra som jag allt som oftast glömmer att tillämpa själv.

Har märkt det när jag kommit på mig själv med att sitta och gnissla tänder över ett problem. Plötsligt slår det mig att ”hallå, vänta nu, det här är ju PRECIS ett sådant problem som jag brukar råda ANDRA att göra si och så!”.

Det hände faktiskt precis nu i morse. Jag har inte riktigt kommit på något att skriva, varken här eller annanstans, under hela veckan. Så är det ibland, låt oss vara snälla mot oss själva.

Men när andra drabbas av writer´s block, är jag fullproppad med råd. Ett sådant är att ta närmsta bok/tidning, slå upp den och skriva om det första du ser.

Så jag gjorde det, och läste följande mening: ”Giving your counterpart the illusion of control by asking calibrated questions – by asking for help – is one of the most powerful tools for suspending unbelief.”

Boken heter Never Split the Difference. Negotiating as if your life depended on it, och är skriven av Chris Voss. Jag kan verkligen rekommendera den för alla som sysslar med försäljning, för även om skribenten är fd. gisslanförhandlare för FBI, så är tipsen tillämpbara på alla livets situationer där det förekommer förhandling.

Se där, jag fick till ett inlägg med bokrekommendation och allt!

Tänk om någon blir arg?

Ska erkänna att jag ibland blir tveksam i efterhand när jag publicerat något.

Nu ser jag ju inte mig själv som någon särskilt kontroversiell person med jätteudda åsikter. Men tänker likväl på hur det jag skriver uppfattas. Uttrycker jag mig för svartvitt, grovt eller mesigt? Eller är jag helt enkelt bara ointressant?

Syftet med den här bloggen är att hålla igång mitt eget skrivande och att försöka vara lite underhållande också. Inte bara skriva tankeflöde, utan försöka åstadkomma inlägg som åtminstone har någon röd tråd. Jag skriver båda för min egen skull och andras, lika mycket.

En viktig princip är att här på bloggen sitter jag inte och slipar inlägg tills de är perfekta. Även om jag läser inläggen flera gånger ibland, och gör ändringar efter att jag tryckt på Publicera, så får de inte ta för mycket tid. Som skribent måste man lära sig att kunna lämna texter och gå vidare, och den här typen av bloggande är ett utmärkt sätt att göra det på.

Men eftersom jag av naturen är analytisk och grubblande, så är det ibland en utmaning att slänga ur sig något och sedan bara låta det stå där för vem som helst att beskåda. Att inte gå in och förklara sig. Innerst inne tänker den duktiga flickan TÄNK OM NÅGON BLIR ARG?

Även om den där flickan inte dominerar så mycket mer, så har hon inte försvunnit någonstans.

Men bestämmer, det gör hon inte längre!

Innehåll eller urvattnat skit?

Läste precis en artikel om content marketing, dvs. om hur kommersiella eller andra aktörer som vill få gehör för sina budskap skapar innehåll på sociala medier och webbsidor.

Artikeln handlade om hur innehållsmarknadsförare börjar få slut på saker att säga. Min reaktion var ”Äntligen är det någon som säger DET!”. Hos mig har det funnits som en inte fullt artikulerad tanke. En känslotanke, kan man säga.

Tanken har bland annat kommit av att:

  • På LinkedIn finns det inte en chans att jag skulle orka läsa särskilt mycket i flödet. Jag är helt enkelt så jävla mätt på innehåll! Tjusningen med det forumet är att man kan komma i kontakt med folk där, inte innehållet i  första hand. Twitter använder jag inte ens, var där en gång, och tappade tålamodet direkt.
  • Jag prenumererar på IDG:s nyhetsbrev, och läste där redan nångång i höstas att en rundfrågning bland företag visade att de inte upplever content marketing så effektfullt som det enligt evangelisterna ska vara. Inte konstigt. Människor orkar inte med.
  • Upprepningar, upprepningar, upprepningar. Slut på saker att säga, alltså.

Varför blir innehållet urvattnat då?

Artikelförfattaren tar bland annat upp en regel som varit som en självklar sanning för innehållsmarknadsförare, nämligen att innehåll ska produceras enligt ett schema. Ett välutvecklat schema för innehållsproduktion innehåller uppgifter om övergripande tema, samt var och när ett inlägg ska publiceras. Mycket praktiskt, har sett sådana scheman hos kunder och de tilltalar vem som helst som kallar sig vän av ordning.

(Själv har jag ett ganska löst schema som inte behöver skrivas ner, jag försöker skriva på LinkedIn en gång i veckan, och här på bloggen, ja, det varierar, men 1-2 gånger per vecka.)

När det begav sig, var innehållsmarknadsföring the shit. Men det var några år sedan. Nu drunknar vi i innehåll. Schemaläggningen gör att vi kvantifierar innehållet – något SKA ut vid vissa förutbestämda tidpunkter – och det leder oundvikligen till att kvaliten blir vad den blir. På företagen därute sitter det content marketers och försöker vrida ur sig innehåll, så att företaget fullgjort sin contentplikt på Twitter, Facebook och Instagram.

Så i artikeln föreslås det att tagga ner när det gäller denna stenhårda, kompromisslösa schemaläggning, och istället variera rytmen och prioritera hög standard.

Det innebär inte att man inte får ha ett schema, men ett något lösare sådant, som fokuserar på innehållets innehåll, så att säga.

Med all den erfarenhet jag har av att skriva hävdar även jag bestämt att det behövs nåtslags disciplin för att få saker gjorda. Vi får inte falla i ”jag skriver bara när jag får en idé”-fällan, för det dödar kreativiteten. Vi måste hålla oss i rörelse.

Men kreativitet och tvång på fel sätt blir inte bra.

Jag jobbar hela tiden med att analysera och försöka lista ut vad folk tycker om att läsa. Jag tycker det är askul, rent ut sagt, men jag vägrar kompromissa med att det jag skriver ska vara intressant för mig själv också. När de där båda hittar varandra, dvs. när jag skrivit något jag själv gillar och även andra gillar det, är det den bästa känslan man kan tänka sig.

Men det är inte lätt. Innehållsskapande är inte lätt. Vad tyckte du om det här inlägget? Innehåll eller uvattnat skit?

Artikeln jag läste hittar du här

 

 

 

Om telefonskräck: Det ringde – och allt förändrades!

Tänk om vissa personer visste vilken betydelse de kan få i ens liv!

De första månaderna som företagare vågade jag inte ringa kunder. Jag skulle nog hellre ha tagit gift än ringt någon. Ofta är vi skribenter kanske lite introverta och föredrar att kommunicera i skrift. Men telefonskräck är inget ovanligt, vet att det känns läskigt för många att ringa en person de inte känner och ”störa”.

Det gick ju bra att kommunicera via email, men ofta är det så att folk slutar höra av sig, och man får aldrig veta varför. Kanske tycker de man ”är för dyr”, men isåfall vill jag ju att de ska säga det, så kanske man kan komma fram till någon lösning. Förhandla och deala är ju en naturlig del av företagsrelationer.

Så jag insåg nog att det var till skada för mitt företag att inte våga ringa upp folk och prata med dom.

Men så hände det. En dag ringde det på min telefon, och det visade sig vara en person från ett företag jag kontaktat via mejl. En person som lät lite nervös faktiskt! Vi pratade och det samtalet gick väl inte till historien som världens mest avslappnade samtal. Men ett samtal likväl!

Senare SAMMA DAG ringde det IGEN! Och nästa dag ännu en gång! Och nu kändes det inte ett dugg märkvärdigt mer. Det jag gått och förstorat i mitt sinne kändes som den naturligaste grej i världen.

Tack vare detta elddop jag fick i telefonsamtal tar jag numera alltid tag i telefonluren när något är oklart. Och det har på alla sätt och vis gagnat min företagsverksamhet. Många märker jag blir lite förvånade när jag ringer, så jag misstänker att folk faktiskt i ganska hög utsträckning undviker att ringa om de bara kan.

Tänker på den där första personen som ringde mig. Hen kommer aldrig att få veta vilken förändring det samtalet innebar för mig. Men visst är det spännande att tänka att man själv kanske påverkat någon annans liv på samma sätt utan att ha en aning om det.

SEO eller SE(N)O?

Jag är skribent och när jag skriver, så sker det antingen spontant och med hjärtat, eller disciplinerat och målmedvetet.

Men jag börjar aldrig skriva en text med ”sökordet före”.

Jag säger inte så här för att jag har något emot SEO-optimering, utan för att jag väldigt gärna skulle vilja kunna det!

Ända sedan jag startade företag, har jag kämpat med detta SEO. Jag förstår principerna, sökord i rubriken och texten och så (har även ett optimeringsverktyg för den här bloggen), men har nog aldrig riktigt lärt mig hur man egentligen ska göra. När jag skrivit ett inlägg, och verktyget pockar på ett nyckelord jag vill bli hittad på, är det alltid helt tomt i bollen. I dunno, typ.

Det var först helt nyligen det gick upp för mig att man bestämmer sökordet FÖRST och SEDAN bygger man upp inlägget kring det ordet! För att hitta ett grymt bra sökord måste man göra en sökordsanalys, så man vet vad folk vill läsa om. Så pluttar man in det lite här och var i texten, och så får man massor av läsare!

Jag är inte särskilt principiell av mig, ni vet, jag tycker inte att sådant här begränsar min frihet som skribent, eller placerar in mig i nåtslags mainstream-mittfåra. Tror det handlar om kunskap att kunna skriva både SEO-optimerade och läsarvänliga inlägg. Läser ju sådana hela tiden på nätet, så jag vet att det går.

Jag kommer att försöka lära mig mer med tiden, för egentligen tycker jag det är kul att ha nåtslags mål med skrivandet, också annat än att bara ”flumma på”.

Vad tycker ni om SEO, är det bra eller SENO?

Ett erkännande om innehållet här på bloggen!

I have a confession to make.

Under de senaste månaderna har jag dubbelanvänt mina LinkedIn-inlägg även som inlägg här på bloggen! Eftersom jag med mycket möda och stort besvär skrivit på LinkedIn så har det känts som waste of material (ursäkta alla dessa engelska uttryck, jag läser väldigt mycket på engelska nuförtiden och blir påverkad!) att inte dela det jag skriver där också här på bloggen.

LinkedIn är ju en egen värld och jag har ansträngt mig en del att komma underfund med det forumet. Nu när det börjat kännas mer avslappnat där borta känner jag att jag räcker till för lite mer innehållsskapande här igen!

Men tyvärr har copypeistandet gjort innehållet här på bloggen mer spretigt och ofokuserat. Syftet med den här bloggen är ju från början att handla om skrivande och skapande. På LinkedIn skriver jag om andra saker rätt mycket också.

En anledning att jag vaknade upp var en text jag läste om content marketing. En fråga man bör ställa sig är: Vad är ditt syfte med olika sociala medier? Ups…

Nu tänker jag att jag måste bli mer aktiv och skapa genuina blogginlägg. Också för min egen skull. Genom bloggandet bearbetar jag nämligen mina egna tankar, får distans och nya idéer och insikter om skrivandet.

En föreläsare jag hade en gång sa att ”Man skriver sig fram till  resultat”, och det stämmer verkligen. Ibland inser jag grejer medan jag skriver!

På LinkedIn blir inläggen också väldigt korta från bloggperspektiv, eftersom det finns en begränsning hur mycket man får skriva. Här på bloggen framstår texterna som avhuggna. Det bara känns som att en bloggtext bör vara lite längre och utveckla saker lite mer.

Olika forum är verkligen olika forum.

So back to basics (nu gjorde jag det igen, engelska alltså), nu ska jag börja blogga mer om skrivande, skapande och mitt jobb som skribent!

Är det något som intresserar er särskilt kring dessa ämnen, som ni gärna skulle se inlägg om? Kommentera då gärna eller skicka email till eva@evagranqvist.com!

Ibland önskar jag att vi fortfarande skrev på skrivmaskin!

Jag började skriva redan som barn och köpte min första skrivmaskin som 9-åring i mitten på 80-talet. Ute på landet där vi bodde var det inte många som ägde en ”datamaskin” ännu då, och tanken att jag skulle ha ägt en fanns inte.

Kan inte påstå att jag direkt saknar när dom där ”armarna” som ska trycka bokstaven på pappret (vad tusan heter dom?) fastnade i varandra. Inte heller frustrationen över att slå fel när man precis klarat nästan ett helt ark. Ett sjuhelvetes oväsen var det också.

Vill jag tillbaka till det? Inte egentligen.

Men det slet inte på ögon och hjärna så mycket att skriva på skrivmaskin. Mörka ringar runt ögonen och spänningshuvudvärk – vad var det?

Nuförtiden ser vi alla ut som pandabjörnar.

Hur syndar du?

Luck is not a factor. Hope is not a strategy. Fear is not an option.
-James Cameron
Hur syndar du mot dessa förhållningsregler? Jag syndar så här:
HOPP
Jag tappar ofta bort mig i att läsa inspirerande texter OM att skriva, istället för att skriva.
Rutiner hjälper till viss del, och bara själva medvetenheten om att man kan ramla i den här fällan hjälper också att göra bättre val.
RÄDSLA
Som egenföretagare, visst är jag ofta rädd att det inte ska gå vägen. Men rädsla förlamar, och medan man inte ska döma sig själv för att man känner rädsla, så gäller det att inte låta den ta över.
Tips: Vaknar du i vargtimmen och känner att allting känns så stort och svårt? Ta ett så djupt andetag du nånsin förmår. Det hjälper till att normalisera tankarna.
TUR
Ingen issue för mig, har aldrig förlitat mig på tur. Men jag vet, likt en viss känd svensk slalomåkare, att den ökar ju mer man tränar.
Vilken av reglerna känner du starkast för?

Gjorde 70-talets selfhelp oss ensamma?

Self help-böcker är intressanta tidsdokument. Man kan få helt olika tips om man läser en self help-bok skriven idag eller en som är skriven för 40 år sedan.

Jag började reflektera över tidsaspekten när jag läste vad Wayne W. Dyer skrev i mitten på 70-talet om relationen föräldrar-barn. Det är viktigt att föräldrar släpper greppet om sina vuxna barn, och inte ger dem dåligt samvete över att de lever sitt eget liv, menade han. Ett uttryck för att de inte släpper greppet var t. ex. att förvänta sig att de kommer över varje söndag och äter middag.

Överhuvudtaget var besattheten av att ALLTID äta middag tillsammans inom familjen en begränsande faktor för att människor skulle få komma och gå som de ville. Det gjorde dem till medlemmar av en flock och hindrade dem från att hitta sitt eget genuina jag.

Det berättar om ett samhälle som förespråkar stark individualism.

Individualistiska är vi än idag, men visst pratas det numera igen mer om vikten av gemenskap, äldre som känner sig ensamma och gemensamma matstunder?

På 70-talet sågs det som mossig medeltid, men på 40+ år hinner man börja se konsekvenser och pendeln börjar svänga tillbaka.

TV-spelet ökade min självkännedom

Är du explosiv eller en sådan som harvar på?

Blev för första gången medveten om de här skillnaderna i personligheter när jag och min man köpte ett TV-spel för träning.

Det fanns alla möjliga utmaningar i spelet, och med tiden märkte jag att min man slog mig varje gång när det krävdes djup fokusering och koncentration under en längre tid.

Medan jag glänste i – backhoppning! Av någon anledning kunde jag tajma mitt avstamp exakt i rättan tid, varje gång. Det stod klart att jag var duktigare när det gällde korta, dynamiska prestationer.

Hur i hela fridens namn kan en sådan som jag jobba som skribent? Skribenter måste väl koncentrera sig jättemycket och långa tider?

Jag undrade också. Men i skenet av vad jag gjorde tidigare blir det lättare att förstå.

Jag jobbade som doktorand och skrev på en doktorsavhandling. Ett drömjobb för en vetgirig person som dessutom älskar att skriva. En utbildning som är få förunnad.

Varför kändes det inte som jag levde min dröm då?

Jag var uttråkad, rastlös och frustrerad.

Det är först under senare tid som jag börjat förstå varför jag inte trivdes med avhandlingsskrivandet, trots att jag tycker om att skriva. Observationerna från ett TV-spel hjälpte mig att förstå mig själv bättre.

Mina olustkänslor och leda berodde på att jag vaknade varje morgon i flera år, öppnade datorn och glodde på samma text.

Det passar inte en person som är duktig på backhoppning i TV-spel. En sådan person är explosiv, som jag brukar kalla det för mig själv. Vad jag menar är att jag gillar korta, snabba prestationer där man inte hinner tröttna eller tänka för mycket.

Att skriva copy är emellertid den perfekta skrivformen för mig. Texterna är korta (och då räknar jag också att 10 sidor är kort), tiden man använder för ett projekt är kort (och då räknar jag flera veckor och t o m månader som kort). Jag får hela tiden sätta mig in i nya saker, slå upp nya ord, bekanta mig med nya branscher och sammanhang.

Jag hinner inte bli rastlös eftersom arbetet erbjuder tillräckligt med omväxling.

Jag skulle till och med kunna tänka mig att skriva en bok – men inte i 4-5 år. Huvudsaken att man kan sätta punkt inom en rimlig tidshorisont och gå vidare till andra utmaningar.

Är du explosiv eller en som harvar på? Om du inte har en aning, fundera på vilken friidrottsgren du tror du skulle passa för. Jag skulle aldrig ha tålamod att springa en maraton, eller ens 10 000. Skulle dö av leda. Medan 100 meter, anytime!